En av de underbara tjejerna på T´s boende, sa ovanstående ord för något halvår sen och jag förstår precis hur hon menar.
Förr, när T fortfarande kunde gå, gick han ibland ut och ramlade i ett dike, utan att kunna ta sig upp av egen kraft. Det hände många gånger att någon granne kom hem med honom. Nu kan han inte ens stå längre, så nu går han ingenstans och kan inte ramla i några diken.
Förr kunde T göra saker, exempelvis tappa upp ett bad när jag inte var hemma och lägga sig där utan att komma upp igen. Vattnet kallnade och han med det. Numera kan han inte ens duscha själv. Ingen risk att han drunknar.
Förr vågade jag knappt lämna honom ensam, nu bor han på ett demensboende och jag kan tryggt lämna honom i personalens vård.
Förr kunda han väcka mig mitt i natten och tro att jag hade en älskare gömt någonstans i sovrummet. Numera har jag en älskare i sovrummet - ibland.
Förr svarade han glatt ja på alla ”fantastiska” erbjudande från telefonförsäljare. Numera kan han inte tala, än mindre säga ja.
Förr var han ofta ute och reste i jobbet eller engagerad i någon idrottstävling och han var sällan hemma. Numera är han alltid hemma på demensboendet.
Förr hände det ofta att han kissade eller bajsade på golvet, när han missade toaletten. Numera har han blöjor och personalen byter på honom.
De som inte har lika sjuk humor som jag, må ursäkta. Min humor är det som räddar mig från att gråta många gånger.
För att ytterligare illustrera min galghumor, visar jag här en bild från galgbacken i Visby - den enda intakta avrättningsplatsen, som ännu finns bevarad i Sverige
SundsvallsMicke
7 september 2017 22:08
Jag förstår precis!
När min sambo var som mest utåtagerande kunde det inte ligga knivar framme i köket för min säkerhet. Jag fick skaffa larm med skalskydd. Alltså så larmet gick om någon av ytterdörrarna öppnades innefrån. Men nu sitter min sambo i rullstol. Så nu händer inget sånt.
Anhörig
10 september 2017 22:27
Du och jag, Micke ;-)
Maria Björkman
8 september 2017 07:40
Jag älskar din humor, och ditt orädda sätt att använda den. Jag tror många skulle må bra av lite galghumor i vardagen, vi ska inte vara så rädda för att trampa på tårna!
http://mariabjörkman.se
Anhörig
10 september 2017 22:25
Tack Maria. Du är inte så mesig du heller ;-)
Åke
9 september 2017 07:13
Åtta tecken på frid inombords i ditt hjärta. Nio med bilden förstås. Du kanske kan börja koppla ifrån lite nu... Du är för den skull inte elak.
http://www.nacka144.se
Anhörig
10 september 2017 22:26
Gulliga du!
Anna
22 september 2017 09:18
Jag har följt din blogg i ungefär ett år och den hjälper mig så otroligt mycket.
Min pappa avled hastigt år 2013 och år 2014 började min mamma bli mer och mer personlighetsförändrad. År 2016 var diagnosen frontallobsdemens ett faktum.
Jag är 27 år gammal och hatar att livet kan bli såhär. Utan mina underbara syskon och min son hade jag gått under.
Det är först nu som jag vågar öppna mig om mammas sjukdom och förstår att det är HENNES sjukdom men att den drabbar ALLA anhöriga på olika sätt, som tex med det ständigt dåliga samvetet som ekar i bakgrunden när man inte pkt och hälsat på henne på boendet. Jag är så tacksam över att du delat- och delar med dig så öppet om er historia, det är en tröst och hjälpt mig mycket att förbereda mig på de olika stegen i sjukdomen.
All styrka och värme till dig, många kramar från Stockholm.
http://mammaminnsdumig.blogg.se
Anhörig
23 september 2017 21:39
Så glad jag blir!
Jag började blogga om min man, för att jag behövde det - skriva av mig - men ganska snart insåg jag att andra kunde ha glädje av mina upplevelser och tankar.
Precis som jag undrar över min man T´s tankar, så undrar du vad som försiggår därinne i din mammas hjärna. Men vi får nog aldrig veta. Ibland vill man kunna få en stund, om så bara ett litet ögonblick, av normalitet hos sin kära. En stund att få fråga vad de tänker. Eller inte tänker. Tyvärr får vi aldrig veta, utan vi får leva med vår undran och det är så plågsamt frustrerande. Jag brukar trösta mig med att det nog är ganska skönt, att de inte förstår hur illa det egentligen är med dem. Och tacksamhet att det finns de som orkar att vårda, nu då jag inte längre orkar.
Demens är i sanning de anhörigas plåga.