Direktlänk till inlägg 31 oktober 2017

Dålig, sämre, .....

Av Anhörig - 31 oktober 2017 08:03

 

Det här är jag


T är som vanligt sämre; men just nu sämre än vanligt. Han har problem med högra ögat, det är rött och svullet. Han var akut till en ögonläkare på lasarettet i förra veckan. Tyvärr förstår han inte att han ska undersökas och att han ska vara stilla, så läkaren hade svårt att titta in i ögat, trots att det var flera som försökte hålla honom. I går var vi där igen och den här gången gick det bättre. Jag var med denna gång, men jag är inte säker på att det var därför det gick bättre, snarare var det personalens skicklighet.


Man misstänkte glaukom, som är en tryckökning inne i ögat (kallas också grön starr) och det kan leda till blindhet om det inte behandlas. Denna gång trodde man mera på en elak inflammation. Han har nog ont, men lite mindre nu än förra veckan. Ansiktet ser plågat ut, men han kan inte berätta hur det känns. Behandling mot glaukom har satts in - för säkerhets skuld - samt antibiotika och smärtstillande.  


Thomas är inte alls ”med” längre. I förra veckan visade jag honom en sten med hål i (stor som ett plommon ungefär), som jag hittat på stranden. Han tog den, kände på den och stoppade den i munnen. Jag fick snabbt fiska ut den med fingrarna. Höger hand och ben är spastisk, handen hopknuten, han har fått en skyddande ”handske” för det, annars får han märken inuti handen av naglarna. Högerbenet är stelt framåtsträckt.


En av tjejerna på boendet berättade att hon skulle göra ren hans mun från slem och gegga med en liten pinne med skumgummi i ena ändan. Han bet ihop om den och en bit av skumgummin lossnade. Tjejen blev rädd att han skulle sätta den i halsen och försökte få ut den med fingrarna. Då bet han ihop om hennes fingrar. Stackars tjej! Och stackars T! Han gör det inte av elakhet, utan helt reflexmässigt. Samma om han håller i mig i handen, han klämmer så hårt att jag vill skrika.


T griper hela tiden efter andras händer, känner på fingrarna, känner på håret, stryker över kinden. Kan verka som han tar kontakt, men han verkar helt inne i sig själv. Och detta gör han på alla som sitter nära, spelar ingen roll om det är jag, en personal, en obekant ute på stan eller vem som helst. Håller man fram något, en mobil, ett papper, bestick, vad som helst, så tar han tag i det. Han griper efter allt som kommer i hans närhet. Jag brukar ta en kopp the, när jag hälsar på och då får jag hålla min thekopp utom räckhåll för honom, annars tar han den också. Hjälper inte att ge honom en egen kopp. Sist var jag inte tillräckligt uppmärksam och han hann få tag om min kopp, vilket resulterade i att allt mitt heta the hamnade i knät på mig.


Han dreglar ibland och då kan han sitta och känna på dreglet med fingrarna. Så gjorde han i går, när vi satt i sjukhusfoajén och väntade på färdtjänst tillbaka. Förbipasserande tittade äcklad på honom. Då känner jag att jag skäms. Fast då gaskar jag upp mig och tänker att de inte begriper bättre. Utseendemässigt har han förändrats, han blir tunnare och tunnare, musklarna har förtvinat, läpparna putar ut han kan sitta med tungan ute ibland. Ögonen stirrar ofta i tomma intet eller när han färster blicken, ser han helt oförstående ut.


Jag tänker ofta på, hur jag tog beskedet om hans diagnos, när sjukdomen debuterade. Jag förstod teoretiskt. Jag var ganska realistisk och insåg med förståndet: ”Det här kommer braka rakt åt h….”. Jag kunde läsa om fysiskt förfall och kommande handikapp. Men det känslomässiga! Hur jag skulle komma att känna och tackla det. Det kan man inte läsa sig till. Hur det känns att gå igenom allt detta, det kan bara upplevas. Det är som en förlossning, man kan inte förställa sig. Man är den man är och kan bara rida med i stormen. Man kan ha en föreställning om hur man skulle vilja vara; men så visar det sig att det där, det är inte jag. Jag är inte som jag trodde. Och då får man acceptera sig själv – det goda jaget och det dåliga. Har man något val? Att inte acceptera sig själv, skulle vara mera smärtsamt.


 
ANNONS
 
Ingen bild

Anonym

31 oktober 2017 19:04

Men åker ingen personal med från boendet vid sjukhusbesök, som kan stötta er bägge?
Skulle inte det kännas bättre , det är ingen lätt situation!

Anhörig

1 november 2017 08:53

Det är helt ok att åka själv. Förra besöket var jag inte med och det hade varit problem att få honom att vara lugn. De tänkte nog att jag skulle ha en lugnande inverkan. Tyvärr tar det sån tid - 12:15 åkte jag hemifrån, 18:45 var jag hemma igen. På tisdag ska han dit igen, då får nån ur personalen följa med, de får betalt (lön) för tiden, det får inte jag.

 
Ingen bild

Nadia

31 oktober 2017 21:17

Kram till er båda ❤

Anhörig

1 november 2017 08:49

Tack. kram tillbaka :-)

 
Mia

Mia

31 oktober 2017 23:21

Blir så gripen av ditt inlägg. Så oerhört svårt det måste vara att se en man har älskat bli så förändrad och okontaktbar.

Tack för din berättelse.

http://http

Anhörig

1 november 2017 08:48

Tack för din omtanke, det värmer.

 
Ingen bild

Ingabritt

1 november 2017 11:28

Så fint du beskriver situationen. Tror säkert du hade en lugnande inverkan när du var med honom. Jobbigt när dom inte kan förklara om det gör ont. Beundrar ditt sätt att klara dig genom olika situationer. Snygg bild och vacker klänning.

Anhörig

1 november 2017 20:15

Tack för värmande ord. Klänningen sydde jag själv till Medeltidsveckan här på Gotland. Ritade mönstret själv. Som du förstår är jag lite stolt över den :-)

 
Åke

Åke

2 november 2017 03:03

Stor kram ❤️

http://www.nacka144.se

Anhörig

2 november 2017 13:27

Det samma!

 
Lisa

Lisa

19 november 2017 22:52

Gripande läsning.. Sänder en varm kram! 💗
Kika gärna in på min blogg. Jag har ett stort intresse när det kommer till demenssjukdomarna och drömmer om att sprida mer kunskap och engagemang.

Lisa

http://nouw.com/vipratardemens/page/1

Anhörig

20 november 2017 09:21

Jag skriver ett svar till dig på din blogg :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - Tisdag 20 feb 14:47


  Denna ros är salutogen - den har överlevt vintern   Jag sitter och lyssnar på Söndagarna med Stina Wolter som sändes i söndags. Stefan Jansson är anhörig, make, till Viveka, som fick en stroke för några år sedan. Hon bor kvar hemma med hjälp...

Av Anhörig - Måndag 22 jan 09:06


    Långsamt blir T sämre (så många gånger jag skrivit och sagt detta), inte så det märks från vecka till vecka. Från månad till månad då? Det blir svårare att se förändringar, när det inte finns så mycket funktion kvar. Men jag brukar jämföra f...

Av Anhörig - 29 november 2017 19:28


När jag i dag hälsade på T, låg han på sängen. Han låg där som en fisk uppspolad på stranden av en svallvåg. Han kan knappt vända sig av egen kraft. Han ligger inte stilla, utan plockar planlöst med filt eller kudde.   Jag sitter bredvid sängen o...

Av Anhörig - 20 november 2017 09:45


    Med T är det ganska sorgligt faktiskt.   Han kan inte stå eller knappt ens hålla sig upprätt i en rullstol av egen kraft. Höger sida är ganska spastisk handen och foten är stel och förvriden. Han känner inte igen mig eller någon annan so...

Av Anhörig - 6 september 2017 22:05


  En av de underbara tjejerna på T´s boende, sa ovanstående ord för något halvår sen och jag förstår precis hur hon menar.   Förr, när T fortfarande kunde gå, gick han ibland ut och ramlade i ett dike, utan att kunna ta sig upp av egen kraft. D...

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se