Direktlänk till inlägg 31 oktober 2017

Dålig, sämre, .....

Av Anhörig - 31 oktober 2017 08:03

 

Det här är jag


T är som vanligt sämre; men just nu sämre än vanligt. Han har problem med högra ögat, det är rött och svullet. Han var akut till en ögonläkare på lasarettet i förra veckan. Tyvärr förstår han inte att han ska undersökas och att han ska vara stilla, så läkaren hade svårt att titta in i ögat, trots att det var flera som försökte hålla honom. I går var vi där igen och den här gången gick det bättre. Jag var med denna gång, men jag är inte säker på att det var därför det gick bättre, snarare var det personalens skicklighet.


Man misstänkte glaukom, som är en tryckökning inne i ögat (kallas också grön starr) och det kan leda till blindhet om det inte behandlas. Denna gång trodde man mera på en elak inflammation. Han har nog ont, men lite mindre nu än förra veckan. Ansiktet ser plågat ut, men han kan inte berätta hur det känns. Behandling mot glaukom har satts in - för säkerhets skuld - samt antibiotika och smärtstillande.  


Thomas är inte alls ”med” längre. I förra veckan visade jag honom en sten med hål i (stor som ett plommon ungefär), som jag hittat på stranden. Han tog den, kände på den och stoppade den i munnen. Jag fick snabbt fiska ut den med fingrarna. Höger hand och ben är spastisk, handen hopknuten, han har fått en skyddande ”handske” för det, annars får han märken inuti handen av naglarna. Högerbenet är stelt framåtsträckt.


En av tjejerna på boendet berättade att hon skulle göra ren hans mun från slem och gegga med en liten pinne med skumgummi i ena ändan. Han bet ihop om den och en bit av skumgummin lossnade. Tjejen blev rädd att han skulle sätta den i halsen och försökte få ut den med fingrarna. Då bet han ihop om hennes fingrar. Stackars tjej! Och stackars T! Han gör det inte av elakhet, utan helt reflexmässigt. Samma om han håller i mig i handen, han klämmer så hårt att jag vill skrika.


T griper hela tiden efter andras händer, känner på fingrarna, känner på håret, stryker över kinden. Kan verka som han tar kontakt, men han verkar helt inne i sig själv. Och detta gör han på alla som sitter nära, spelar ingen roll om det är jag, en personal, en obekant ute på stan eller vem som helst. Håller man fram något, en mobil, ett papper, bestick, vad som helst, så tar han tag i det. Han griper efter allt som kommer i hans närhet. Jag brukar ta en kopp the, när jag hälsar på och då får jag hålla min thekopp utom räckhåll för honom, annars tar han den också. Hjälper inte att ge honom en egen kopp. Sist var jag inte tillräckligt uppmärksam och han hann få tag om min kopp, vilket resulterade i att allt mitt heta the hamnade i knät på mig.


Han dreglar ibland och då kan han sitta och känna på dreglet med fingrarna. Så gjorde han i går, när vi satt i sjukhusfoajén och väntade på färdtjänst tillbaka. Förbipasserande tittade äcklad på honom. Då känner jag att jag skäms. Fast då gaskar jag upp mig och tänker att de inte begriper bättre. Utseendemässigt har han förändrats, han blir tunnare och tunnare, musklarna har förtvinat, läpparna putar ut han kan sitta med tungan ute ibland. Ögonen stirrar ofta i tomma intet eller när han färster blicken, ser han helt oförstående ut.


Jag tänker ofta på, hur jag tog beskedet om hans diagnos, när sjukdomen debuterade. Jag förstod teoretiskt. Jag var ganska realistisk och insåg med förståndet: ”Det här kommer braka rakt åt h….”. Jag kunde läsa om fysiskt förfall och kommande handikapp. Men det känslomässiga! Hur jag skulle komma att känna och tackla det. Det kan man inte läsa sig till. Hur det känns att gå igenom allt detta, det kan bara upplevas. Det är som en förlossning, man kan inte förställa sig. Man är den man är och kan bara rida med i stormen. Man kan ha en föreställning om hur man skulle vilja vara; men så visar det sig att det där, det är inte jag. Jag är inte som jag trodde. Och då får man acceptera sig själv – det goda jaget och det dåliga. Har man något val? Att inte acceptera sig själv, skulle vara mera smärtsamt.


 
ANNONS
 
Ingen bild

Anonym

31 oktober 2017 19:04

Men åker ingen personal med från boendet vid sjukhusbesök, som kan stötta er bägge?
Skulle inte det kännas bättre , det är ingen lätt situation!

Anhörig

1 november 2017 08:53

Det är helt ok att åka själv. Förra besöket var jag inte med och det hade varit problem att få honom att vara lugn. De tänkte nog att jag skulle ha en lugnande inverkan. Tyvärr tar det sån tid - 12:15 åkte jag hemifrån, 18:45 var jag hemma igen. På tisdag ska han dit igen, då får nån ur personalen följa med, de får betalt (lön) för tiden, det får inte jag.

 
Ingen bild

Nadia

31 oktober 2017 21:17

Kram till er båda ❤

Anhörig

1 november 2017 08:49

Tack. kram tillbaka :-)

 
Mia

Mia

31 oktober 2017 23:21

Blir så gripen av ditt inlägg. Så oerhört svårt det måste vara att se en man har älskat bli så förändrad och okontaktbar.

Tack för din berättelse.

http://http

Anhörig

1 november 2017 08:48

Tack för din omtanke, det värmer.

 
Ingen bild

Ingabritt

1 november 2017 11:28

Så fint du beskriver situationen. Tror säkert du hade en lugnande inverkan när du var med honom. Jobbigt när dom inte kan förklara om det gör ont. Beundrar ditt sätt att klara dig genom olika situationer. Snygg bild och vacker klänning.

Anhörig

1 november 2017 20:15

Tack för värmande ord. Klänningen sydde jag själv till Medeltidsveckan här på Gotland. Ritade mönstret själv. Som du förstår är jag lite stolt över den :-)

 
Åke

Åke

2 november 2017 03:03

Stor kram ❤️

http://www.nacka144.se

Anhörig

2 november 2017 13:27

Det samma!

 
Lisa

Lisa

19 november 2017 22:52

Gripande läsning.. Sänder en varm kram! 💗
Kika gärna in på min blogg. Jag har ett stort intresse när det kommer till demenssjukdomarna och drömmer om att sprida mer kunskap och engagemang.

Lisa

http://nouw.com/vipratardemens/page/1

Anhörig

20 november 2017 09:21

Jag skriver ett svar till dig på din blogg :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - Tisdag 27 mars 08:26

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

Av Anhörig - Lördag 17 mars 19:16

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

Av Anhörig - Onsdag 14 mars 07:22


    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

Av Anhörig - Lördag 10 mars 19:07


    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Av Anhörig - Tisdag 6 mars 16:00


Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se