Alla inlägg under november 2017

Av Anhörig - 29 november 2017 19:28

När jag i dag hälsade på T, låg han på sängen. Han låg där som en fisk uppspolad på stranden av en svallvåg. Han kan knappt vända sig av egen kraft. Han ligger inte stilla, utan plockar planlöst med filt eller kudde.


Jag sitter bredvid sängen och tittar på honom, ser förfallet, minns hur han en gång var. Av den forna människan finns bara en spillra. Räcker man fram handen, tar han den, släpper den, tar den igen, försöker stoppa den i munnen. Stundtals tittar han oförstående på mig.


 

T´s händer


Kroppen hans är ett sinade skal, ben och armar blir tunnare och tunnare. Hans muskulösa ben, som sprungit mer än 60 maratonlopp! Huden är som ett slappt, rynkigt fodral. Magen är platt och sladdrig; när jag träffade dig hade du en liten ”ölkagge”. Du tyckte om god mat.


Vad finns därinne i ditt huvud? Har du några tanker kvar? (Tror inte det) Hur skulle du göra med dig själv, om du kunde välja? Skulle du välja att avsluta ditt liv eller är livslusten ännu kvar? Du tittar stundtals på mig med en oförstående blick. Vet du vem jag är eller är jag bara ett ansikte bland andra? Vad vill du att jag ska göra för dig? Finns något som jag kan glädja dig med? Jag visar en bild på dig själv från förr – vet du vem det är? Tycker mig ana en reaktion. Önsketänkande?


Träffade läkaren på boendet idag. T har några sår på benen efter att ha slagit i sänggrindarna – hans hud har blivit så tunn och skör – en odling på såren ordinerades. Vi beslöt att avsluta den antidepressiva medicinen, som T fick utskrivit för 3½ år sedan mot sina affektiva inkontinens (skratt och gråt i tid och otid utan anledning). Medicinen behövs inte längre.


Jag insåg att läkaren framför mig var den killen på thairestaurangen i söndags, som satt vid bordet bredvid och tog en bärs. Jag frågade då vad han hade för tilltugg, trodde att det var friterade gräshoppare eller något annat exotiskt (det var vanligt fläskkött i strimlor). Han frågade om jag ville smaka, men jag tackade nej. Då var vi två vanliga restauranggäster, nu var vi läkare och anhörig; men ändå samma människor.


ANNONS
Av Anhörig - 20 november 2017 09:45

 


Med T är det ganska sorgligt faktiskt.


Han kan inte stå eller knappt ens hålla sig upprätt i en rullstol av egen kraft. Höger sida är ganska spastisk handen och foten är stel och förvriden. Han känner inte igen mig eller någon annan som han träffar. Han kan inte säga ett enda ord och förstår förmodligen inte vad man säger till honom. Förr grät och skrattade han - ofta på fel ställe (ett symtom i sig) - och hans ständiga flinande gjorde mig ganska irriterad, nu saknar jag det nästan, för han verkar inte kunna yttra en enda känsla längre.


Han börjar bli ganska mager, har ju svårare och svårare att tugga och svälja, både fast föda och dricka. Musklerna är ganska förtvinade. Allt som kommer inom räckhåll stoppar han i munnen, inte förr att han är hungrig; snarare verkar det som han är i det stadiet som man, hos barn, kallar det orala. Jag besökte honom i dag och en av skötarna hälsade på honom genom att räcka fram handen. Han tog den och försökte stoppa den i munnen.


Sen 1½ månad har han fått besvär med höger öga, man vet inte om det är en infektion eller grön starr (ökat tryck i ögat), eller båda kanske. Han får behandling för båda åkommorna i alla fall. Om man tittar ordentligt, ser det ut som ögat står ut lite mer än det andra. Den Thomas som fanns förr, finns inte längre och jag skäms inte att säga, att det nog skulle vara skönare för honom, om han fick sluta.


Sen hans 70-ärsdag i somras har det blivit märkbart sämre mentalt. Undrar hur det ser ut om något år?

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se