Alla inlägg under februari 2015

Av Anhörig - 27 februari 2015 06:00

 


Åter tillbaka från ”ledigheten” kan jag andas ut. Min lilla tripp till fastlandet verkar ha avlöpt utan problem.


Jag hade skrivit en hälsning till hemtjänsten med lite personliga upplysningar om T och vad vi/han behövde hjälp med samt vad de särskilt skulle uppmärksamma. När jag kom tillbaka hade tjejen (hemtjänsten alltså) skrivit en liten ”dagbok” med en sammanfattning av vad de gjort dag för dag.


Enda missödet vad ett krossat glas, som T tappat på golvet, dock utan att skära sig. Hemtjänsttjejen hjälpte till att plocka upp, när hon kom.


Nu funderar jag på att åka iväg även nästa månad.

ANNONS
Av Anhörig - 17 februari 2015 09:10

 


Puh! Det senaste dygnet har varit omskakande för oss.


Natten mellan söndag och måndag jobbade jag och åkte hemifrån runt 21:30. Jag skulle hinna att tanka bilen också, så jag bad T ta sista kvällskissen med hunden, något som han ofta brukar göra, även när jag inte jobbar.


När jag kom hem morgonen därpå, stod hunden som vanligt och viftade på svansen innanför dörren, då jag öppnade och vi gick direkt ut på en kvarts morgonpromenad. Åter inne tänkte jag stoppa in lite tvätt i tvättmaskinen och såg ett par leriga jeans på golvet framför tvättmaskinen. Hmmm, tänkte jag, T måste ha ramlat, när han var ute i går kväll. Även jackan var mäkta lerig. Jag la in kläderna i maskinen och tittade in till honom i hans rum. Där låg han naken på sängen, med en strumpa på sig. Han försökte förgäves sätta på sig kalsongerna, men orkade inte ens sitta upp, utan ramlade hela tiden ikull i sängen. Än så länge hade han inte gett ett ljud ifrån sig. Jag försökte hjälpa honom på med kalsongerna, men han var helt slut, så det var inte helt enkelt, men till slut fixade vi det. Jag försökte samtidigt fråga varför han mådde som han gjorde. Det var inte lätt att förstå honom, men till slut fick jag en förståelig förklaring.


Han hade ramlat vid vägkanten, när han var ute med hunden och orkade inte ta sig upp. Inte orkade han heller ta sig in till grannarna, fast han var alldeles utanför med ett hus på varje sida om sig. Tidningsbudet, som passerar vid 3-tiden, såg honom inte. Inte heller grannfrun, när hon åkte vid halvsju. Hon såg däremot hunden ligga bredvid vägen, undrade väl lite, men lät det bero. En liten stund senare åkte grannfruns make till jobbet, han upptäckte slutligen T och fick honom hem till vårt hus. Jag har inte pratat med grannen, men enligt T själv var det inte helt lätt att hjälpa honom in i bilen och hem.


T påstår att han inte gjort sig illa och att han inte frös, när han låg därute i vägkanten. Natten var ryslig kall med 2 minusgrader och rejält blåsig, så det är ett mindre under att han lever, tycker jag. Han verkar inte ha förfryst någon kroppsdel (inte hunden heller), som tur var hade han en varm jacka på sig. Förresten börjar jag undra, om han känner smärta eller köld överhuvudtaget. Han sov mer eller mindre resten av dagen, men verkar ha återhämtat sig bra.


På torsdag åker jag till fastlandet för att inspektera barnbarn nr 9 och delta i namngivningsfest för nr 7. Jag är tillbaka på måndag kväll. Då hoppas jag att allt har fungerat med hemtjänsten, som jag skrivit ett instruktionsbrev till. Håll tummarna!


ANNONS
Av Anhörig - 12 februari 2015 11:01

 


De senaste två dagarna har T haft en ögoninfektion. Jag vet att det förmodligen är en ganska banal infektion, även om den ser dramatisk ut med röda irriterade ögonvitor. Men Ts vitor är inte bara röda och irriterade, de är också knöliga och med tanka på att han påstår sig ha linser, så blir jag lite orolig, att det är något allvarligt, som kan skada hans öga.


Det här med linserna är ju en egen historia. Han hävdar envist att han har långtidslinser, även om varken jag eller hans bror kan se några linser. När jag frågar när han satt in de senaste, påstår han att det är två veckor sedan, fast det säger han varje gång jag frågar. I badrumsskåpet ligger samma antal små förpackningar med linser kvar, som jag har lagt på minnet. Inga har försvunnit sedan jul, då jag började uppmärksamma problemet. Men jag vet ju sen tidigare att han brukade ha något par i reserv i sin necessär, så jag känner mig lite osäker. Han tar ofta lång tid på sig därinne i badrummet på morgonen, så man kan ju undra vad han egentligen sysslar med där. Jag följer inte med in i badrummet i samband med hans morgontoalett. Vem gör det förresten?


T har alltid haft dålig syn och har haft glasögon sen han var barn. Det ligger i släkten; hans mamma hade också starka glasögon och en moster blev helt blind på äldre dagar. Som vuxen gick han över till linser i stället. På morgonen när han var frisk, har jag sett hur dålig syn han faktiskt har. Om han skulle läsa något utan linser, har han varit tvungen att hålla texten nära näsan för att kunna läsa. Med tanke på hans pågående ögoninfektion, så kände jag mig nödgat att ta itu med saken, så inte ögonen skulle bli ännu mer skadade av en eventuell kvarvarande lins.

–        Har du verkligen linser?

–        Ja!

–        Men jag ser inga. Är du verkligen säker?

–        Ja!

–        Men de syns inte. Kan en lins ha fastnat uppe under ögonlocket och gett dig en infektion?

–        Vet inte.

–        Nej, nu ringer jag och bokar en tid till läkaren, så inte dina ögon blir skadade.


Sagt och gjort! Egentligen hade de ingen tid, men mottagningssköterskan tyckte också det lät lite komplicerad med en lins som kunde gömma sig därunder ögonlocket, så vi fick en sen tid efter alla andra.


Tyvärr fick vi en läkare med färsk utländsk bakgrund, som därför inte var så bevandrat i svenska språkets alla nyanser. Jag betvivlar inte att en läkare med utländsk utbildning men med svensk legitimation, har tillräckliga yrkeskunskaper, men de bristande språkkunskaperna är ett handikapp för både läkaren och patienten och kan nog ställa till en hel del felaktigheter. Till att börja med förstod han inte att jag var Ts fru, så det fick jag börja med att förklara. Och sen orsaken till att jag var med och talade i Ts ställe - att T har en neurologisk sjukdom, som gör att han har svårt att prata och förstå sammanhanget. Allt detta står ju i Ts journal från Neurologen, så om läkaren hade gjort sig besväret att läsa på i journalen före besöket, så hade han kanske förstått lite bättre. Men besöket var ju inbokat med kort varsel, så det hade han nog inte hunnit med. Jag hade försäkrat mig om, att de hade samma journalsystem, så det fanns inget hinder för honom att få tillgång till Ts journal. Samtidigt vet jag ju, att jag inte heller alla gånger hinner läsa in mig på en patient innan jag träffar denne. T själv sa ingenting, utan satt bara bredvid och småflinade, som han brukar. Tack vara läkarens klena språkförståelse var det lite svårt att på ett fint sätt förklara att Thomas inte är riktig tillräknelig samtidigt som han själv satt bredvid och hörde på. Jag är inte säker på att läkaren förstod detta problem.


Läkaren tittade i alla fall i Ts öga och konstaterade ett han hade en ögoninfektion (Tack för den diagnosen, den hade jag redan ställt själv). Jag fick nu fråga en extra gång, om han kunde se någon lins, men det fanns ingen lins i ögat, sa han. Han tittade bara med blotta ögat och kollade inte alls under ögonlocket, så jag känner mig inte riktigt nöjd med den undersökningen, men hur ifrågasätter man en yrkesmans färdighet på ett fint sätt, när han inte riktigt förstår vad man säger? Å andra sidan är det nog så, att det inte finns någon lins därinne. Jag har ju alltid tidigare kunnat se hans linser, varför skulle jag inte kunna se dem nu?


När vi kom ut till bilen kunde jag inte låta bli att pika T lite, trots att jag vet att man inte ska konfrontera den dementa med sin oförmåga till konstruktivt tänkande, men jag hade väl ändå hoppats att han skulle ha lite vett kvar.

–        Du har ju inga linser!

–        Jo, jag HAR linser.

Jag suckade och la ner saken. Tror han att han har linser, så får han väl tro det. Vad spelar det för roll egentligen? Det nyttjar tydligen inte att diskutera saken. I stället åkte vi till apoteket för att hämta ut en salva, som den goda doktorn skulle skriva ut.







Av Anhörig - 6 februari 2015 21:40

 


Jag hade tänkt begära hemtjänst åt T - bara ibland - bara så jag kan åka till fastlandet och hälsa på nån gång då och då och inte förlora kontakten med barn och barnbarn. Precis som jag tänkt från början, innan han blev så dålig att han fick svårt att klara sig själv flera dagar ensam. Hemtjänst kostar och kostnaden beräknas efter bådas inkomst. Alltså dyrare ju mer man tjänar.


I stället för hemtjänst föreslog den trevliga biståndsbedömaren ”kostnadsfri avlösning”, som är just kostnadsfri och erbjuds tio timmar i månaden. Tio timmar räcker gott till våra behov.


Jag är förvånad att det gick så lätt. Visserligen hade min anhörigstödjare uppmanat mig att söka och ingjutit mig gott hopp om vi/jag jag skulle bli beviljat hjälp. Nu känns det nästan lite som att cykla i hård sidovind. Man sliter som ett djur och måste luta sig mot vinden för att inte falla och så plötsligt gör vinden en paus och man ramlar nästan i kull av brist på motstånd. Fast på ett positivt sätt. Jag trodde nog att jag skulle få kämpa mycket mera. Efter avslag på ansökan om demensutredning av Minnesmottagningen har jag nog blivit lite bitter och uppgiven.


Så här står det i beslutet:

”T bedöms vara i behov av kostnadsfri avlösning 10 timmar/månad, så att sambon (jag alltså) ska ges möjlighet att lämna hemmet och kunna resa till fastlandet. Detta som ett led att ge stöd så att paret för övrigt kan klara vardagen på egen hand. Insatsen ska ges så att skälig levnadsnivå kan uppnås. Enligt 4 kap. 1 paragraf i socialtjänstlagen beviljas T bistånd i form av kostnadsfri avlösning 10 timmar per månad, då behovet inte kan tillgodoses på annat sätt.”


I dag ringde hemtjänsten och vi avtalade om när jag ska åka och vad vi behöver hjälp med. Allt verkar solklart och utan problem. Tänk att det gick! Jag har nog inte riktigt fattat det än; men i morgon ska jag boka färjebiljetten, då kanske det börja att tränga in.

Av Anhörig - 2 februari 2015 09:03


 


Så här kan det se ut efter en promenad på några kilometer, tycker ni att det ser osäkert ut? (filmen är tagen genom köksfönstret). Den sista biten fick jag komma ut och hjälpa till med.


T´s balans och styrka avtar sakta, man ser inget från dag till dag, inte heller från vecka till vecka, det kan också vara svårt att se någon skillnad från månad till månad; men om man jämför nu med i somras, så ser jag en markant skillnad. Han kan börja, i något så när, maklig fart; men tappar orken ganska snart och den sträcka han orkade gå för ett halvår sedan, klarar han inte nu längre. Samtidigt är just promenader den motionsform som fungerar bäst för honom. Att sitta och träna enskilda rörelser fungerar inte, om ingen leder honom hela tiden – och vem skulle göra det? Ska en träningsform ge resultat, så måste den bli av. Och det gäller även för min del. Om jag ska orka, måste även jag sköta min hälsa och träna min kondition. Den takt som T håller numera, är inte motion som ger mig något. Jag kan gå med för sällskaps skuld, men det ger mig inget konditionsmässigt.


Här är vi numera i otakt. För min del ger raska, långa promenader, gärna i obanat och kuperat terräng, bäst effekt. Eller så kan jag cykla eller simma eller paddla kanot eller… det finns massor jag kan göra. Många skulle här säga att det är så bra att springa; men den sortens motion är tyvärr slut för min del. Efter att ha sprungit varje dag i många år (bl a 32 maratonlopp), har nu åldern och mitt genetiska arv satt stopp för den sortens motion – knäna vill inte längre. Men det finns massor annat jag kan och vill göra. Och som jag gör. Jag älskar att röra på mig.


Varje gång T går ut på en promenad, tittar jag på klockan för att hålla koll på hur länge han sen varit ute. När det gått en timme, börjar jag att vänta in honom. När det gått två timmar, ringer jag hans mobil som han har lärt sig att alltid ha i jackfickan. Han klarar inte av att ringa själv, men jag kan ringa honom och han kan svara. Då kan han förhoppningsvis tala om vart han är då. Han brukar alltid gå samma sträcka och hunden är mycket bra på att spåra, så det känns som om vi har en bra räddningsplan. Sen har vi bra grannar inte att förglömma. Tre gånger har någon granne tagit hand om honom, när han inte orkat.


Jag vet - det finns trygghetslarm, som fungerar även utanför hemmet; men de är inte heltäckande och de är dyra. Om de fungerar går larmet till en larmcentral, som kan pejla vart den nödställda är och sedan skicka ut personal, om de inte är på ett annat uppdrag, för då kan det ta lite längre tid. Det är ju bra så långt; men allt detta tar som jag nämnt ovan tid. Jag är ganska övertygat om att mitt system fungerar minst lika bra, om inte bättre.


T är också gammal maratonlöpare. Han har sprungit dubbelt så många maraton som jag. En gång löpare, alltid löpare. Även om man inte kan springa längre. Det sitter lika mycket i själen, man är van att slita, träna och komma ut i naturen. Det är ett cementerat behov. Även om man är kroppslig och kognitivt försvagad, ska det inte behöva innebära, att man helt förlorar sin rätt till frihet. Jag anser att om man förlorar sin frihet, förlorar livet en stor del av sitt värde. Så jag kommer att stödja hans rätt till frihet så långt det går, även om det innebär lite chanser. Det är risker vi båda är beredda att ta

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se