Alla inlägg under juli 2015

Av Anhörig - 25 juli 2015 07:38


 

Son och sonson


Under sommaren har vi haft många och välkomna besök av vänner och släktingar. Sommaren är inte slut än och ännu väntar vi flera besök. Just nu är min son här med sin sambo och lilla son, Charlie. Charlie är 1½ år och den 3:dje-sista i min skara av 9 barnbarn. Jag är rik! En stor familj är en rikedom så mycket mer värd än alla pengar.


Hälsa är en annan rikedom, som jag själv, än så länge har begåvats med och som jag värderar högt. Inte minst nu, då min man har drabbats så svårt att sin sjukdom. Trots alla sorger och vedermödor som sjukdomen innebär för honom och mig, så kan jag ofta känna en stor glädje att bara leva och kunna ta tillvara mitt liv – det som är kvar.


Jag undrar om jag skulle uppskatta alla små ting, och stora, så mycket som jag gör, om det inte vore för att T nu är märkbart sämre. Kanske är det just för att jag ser hur skört livet kan vara, som jag känner en enorm livsglädje. En glädje så mycket större än någonsin tidigare. Just när jag får en påtaglig inblick i hur svårt det är att vara sjuk, så uppskattar jag hälsan och livet till fullo. Små skitsaker berör mig knappast. Om barnbarnet/barnbarnen har sönder något? Vad spelar det för roll? Jag kan köpa nytt eller jag kanske inte alls behöver det. Man drar på sig så mycket onödigt genom livet, hälften av det kan man lätt klara sig utan.


T kom hem från 14-dagarsboendet i måndags och bara på dessa två veckor har han försämrats märker jag. Han har lite svårare att gå, kanske bara en smula, men det lilla gör att han börjar få svårt att ta sig runt i huset utan stöd. Det är väl den lilla droppen som får bägaren att rinna över. Ändå har han lätt att glömma bort rullatorn. Han hamnar i köket och upptäcker att den står i badrummet, där han sist använde den och plötsligt har han svårt att gå någonstans. Han blir stående och famlar efter något att hålla sig i – stolryggarna, kylskåpet, en dörrpost, byrån i hallen. Alla väggar och dörrposter bär spår av smutsiga fingeravtryck.


Sen i måndags har han ramlat tre gånger. Första gånger var i tisdags på sitt rum och jag drog lätt upp honom till sittande på sängkanten. Andra gången var onsdag natt, jag var på jobbet och fick ett mess från sonen, att han och flickvännen hade hört ljud från undervåningen och hittat T på golvet. Det var då han bröt ett eller flera revben, som gör att han utstöter små gutturala läten varje gång han ska resa sig eller vända sig i sängen. Det är också första gången under hans nu 4½-åriga sjukdom, som han medger smärta. Ett brutet revben är inget man gör något åt, men det kan vara ytterst smärtsamt och rörelsehämmande.


Även i går ramlade han. Vi hade varit borta ca två timmar på stranden och när vi kom hem satt han ute på verandagolvet utan möjlighet att resa sig själv. Rullatorn stod i köket. Det var då jag beslöt att jag måste skaffa ett trygghetslarm åt honom. Jag är inte säker på att han kommer att trycka på knappen, när han behöver; men vi måste i alla fall försöka känner jag. Jag berättade för honom att jag tyckte det var alldeles för otryggt för mig att lämna honom ensam hemma, när jag jobbar eller i övrigt är borta och ringde genast till kommunens biståndshandläggare. Naturligtvis hade hon/han semester, det är såna tider. Men telefonsvararen meddelade att den anknytningen skulle vara åter på måndag. Så har vi väntat så länge med att skaffa larm, så kan vi säkert vänta till på måndag också.


Min son tycker att T borde bo heltid på boendet. Han talar av erfarenhet. Hans egen pappa (som jag brutit kontakten med sen åtskilliga år) har nyligen gått igenom samma resa med fysisk svaghet och begynnande demens. "Jag tänker på dig, mamma. Men det kanske är bäst för T också". Han kanske har rätt, men jag är inte riktigt där än.


Man kan i alla fall konstatera, att det inte går något vidare för de män jag varit tillsammans med. Jag borde nog bära en varningstriangel.

ANNONS
Av Anhörig - 6 juli 2015 09:13

I dag måste jag packa lite kläder och en necessär åt T. I morgon ska han till Kilåkern och vara där i två veckor. Då kan jag åter känna mig fri och totalt koppla av.


Jag kommer väl att börja med att städa ur hans säng och rum, gå genom och tvätta kläder som han inte lagt i tvättkorgen - det brukar han för övrigt aldrig göra. Toaletten kommer att bli skinande ren den också, så jag kan använda den utan att först kolla om den går att sitta på.


 


Men sen kan jag koppla bort städningen ett tag och ta det hela mera med en klackspark. Det känns lite som, när man var tonåring och fick FF (föräldrafritt).  Då ska jag passa på att slå de ovan nämnda klackarna i taket. Åtminstone bildligt talat.

ANNONS
Av Anhörig - 2 juli 2015 21:59

 


Sen jag hämtade hem T från växelboendet, är det bara en morgon som jag inte behövt byta sängkläder. Bäddmadrassen fick jag slänga i förra månaden, den gick inte att använda. Nu bäddar jag med först två blåa underlägg (plastat och sugande material) och ett lakan över, som håller detta lager på plats. Sen har jag ett stort plastat frottéunderlägg, som täcker nästan hela sängen. Över har jag ytterligare två blåa underlägg och överst ett lakan till. Därmed har jag klarat madrassen än så länge och hoppas att det ska gå i fortsättningen också.


 


T´s stödperson rekommenderade att jag använder två blöjor på T nattetid, vilket jag också gjort – om jag är vaken, när han går och lägger sig. Om inte, så är det extrablött i sängen på morgonen efter. Jag väntar en sändning med stora modellen blöjor,”up and go”, men de lär vara på G, så den som väntar på något gott… Tänk att det bara är ett år sen T började med en minsta modellen av blöjor. Nu använder han stora modellen. Det har gått fort!


Värst av allt: Jag glömde ställa ut soptunnan till sopgubbarna förra måndagen. Med tanke på alla blöjor som ligger i den och att den är svart, vill jag inte att den ska stå i solen och bli het, det luktar ganska illa om den ändå. Därför ställde jag in den i car-porten. Vi har bara tömning en gång i månaden, så nu är det krisläge. Två månader utan tömning kommer det att bli och ni kan säkert föreställa er hur full den börjar bli och hur illa den luktar. Den 20:de blir nästa tömning. Jag ser fram emot det. Får väl ställa ut den några dagar i förväg, så jag inte glömmer bort det igen. En snäll granne har lovat att jag får lägga mina sopor i hans tunna, men jag vill inte lägga i de påsar som innehåller blöjor, det finns ändå en gräns för hur långt man kan tänja grannsämjan.


Ibland tar han av sig blöjorna själv och då lägger han blöjan var som helst: På golvet, på kudden, i handfatet, på byrån. Lukten brukar leda mig på spåret. Ibland sätter han inte på en ny och då kan jag följa spåren efter honom, som en snitslad bana. Jag är ganska trött på att städa och tvätta för jämnan, det blir ofta tre – till fem gånger om dagen, men det verkar inte finas något alternativ.


Hans handhygien är obefintlig, eller rättare sagt – den förekommer inte. När han bajsat brukar jag fört tvätta hans händer, sen får jag torka av handtag, spolknappen på toaletten, dörrposterna och alla andra ställen han går och håller sig i. Rullatorn använder han bara, när jag påminner honom.  


Men nu kan jag ju åtminstone se fram emot två veckors hel ledighet från tisdag eftermiddag, då han åter igen ska till Kilåkerns boende. Tack Ewa på Ewas hemtjänst, som övertalade mig att ta två veckor i månaden i stället för en.


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se