Alla inlägg under juli 2016

Av Anhörig - 4 juli 2016 17:41

 


Staten förespråkar att vi jobbar så länge som möjligt. De lockar med att vårt kapital och därmed den månatliga summan vi får i pension,  ökar ju längre vi jobbar. Ingenstans kan vi få löftet, att vi också kommer att leva och njuta av den större summan vi skrapat ihop. Blir vi kanske lite lurade? Tänk om vi dör innan vi hinner njuta av vårt flitigt insparade kapital. Om vi inte fixat så att efterlevande får del av pengarna, så tillfaller alla pengarna staten. Risken, eller chansen (för statens del), att vi dör före avräkning ökar ju hela tiden - ju längre vi lever, ju närmare kommer  vi döden. Visste ni att det finns en bestämt summa  för varje årskull (för T´s del 1947) och för varje individ som faller bort, blir det mer att dela på för de som finns sig kvar i livet. Summan är given, individernas antal successivt försvinnande. Man kan med fördel ta tidningen med dödsannonserna och kryssa av de som avlidit i sin egen årskull och gnugga händerna: " Yes! Nu blev det lite mera i potten!".


T´s  liv blev inte som han tänkt (blir livet förresten nånsin det?). Han hade betalt in en hel del till olika pensionsförsäkringar, vars avkastning  då och då dimper ner i min brevlåda. De är inte till någon nytta eller glädje alls för honom. Inte för mig heller förstås, vi är ju numera skilda och har inte gemensam ekonomi. Jag betalar hans räkningar med hans pengar:  kläder, hyra och hemtjänst, sånt  som det kostar för honom att bo på ett demensboende. Det går verkligen ingen nöd på honom ekonomiskt. Han äter sig mätt, han bor i ett tryggt boende, han har kläder på kroppen och mår, efter omständigheterna, bra.


 Men inga pengar i världen kan köpa honom hans hälsa, friska hjärna och rörelseförmåga åter. Alla pengar samlas på ett konto och jag vet inte vad jag ska köpa åt honom, som skulle kunna göra honom gladare. Jag köper ofta lite godis åt honom och tar med till honom, när jag hälsar på, det gillar han. Något annat önskar han sig inte, vad jag vet. Nu är det inte någon jättesumma, som han har, men sakta växer hans kapital, eftersom det flyter in mer än det förbrukas. Den dagen han dör, går pengarna till sonen, som bara hälsat på en gång de senaste  2½ åren. Jag vet att T väl unnar sonen pengarna; men själv kan jag tycka att han (sonen) inte har gjort rätt för dem. Dessutom äger T halva huset, som sonen bor i samt en del aktier m.m Det går förståss också i arv till de efterlevande (sonen).


Jag är fortfarande den som sköter hans ekonomi, fast jag nog borde avsäga mig detta uppdrag nu då vi inte är lagligt sammanbundna längre. Samtidigt är det ju så enkelt, eftersom det är jag som bor nära, det är jag som hälsar på, det är jag som vet och kan det mesta i sammanhanget. Jag gör förmodligen mer än jag behöver och är skyldig till, men vi får väl se hur det blir. Jag känner trots allt ett moraliskt ansvar, även om det kostar mig lite pengar och tid; men absolut inget som är alltför besvärligt eller kostsamt. Det som jag tycker är mest kymigt, är att jag förmodligen inte får någon cred alls för mitt engagemang. Jag förväntar mig inget beröm, men skulle inte bli förvånad om jag kommer att få kritik.


ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se