Villrådig

7 juli 2016 23:19

Hej, är du god man eller har du fullmakt? Vet du skillnaden?
Snällt av dig att sköta allt!

Anhörig

13 juli 2016 01:43

Jag har fullmakt.

Anna-Carin

13 juli 2016 01:27

Hej!
Ett tag sen jag var inne här, men oj vad jag känner igen mig (o min man) i mycket. Det här med pengar o ekonomi är inte lätt. Jag var förvaltare åt min pappa (som hade en vaskulär demens), det fungerade bra trots 100 mils avstånd. Problemet kom en gång om året när jag skulle redovisa till överförmyndarnämnden. DÄR låg jobbet, varje öre skulle visas upp med kvitton. Det är betydligt enklare nu med min man vars ekonomi jag sköter med fullmakt.
Pension: min mamma dog vid 67 års ålder, min man slutade jobba vid 59 och var nog redan då sjuk även om vi inte visste det. Själv har jag slutat jobba som 63åring för knappt ett år sedan. Det bästa beslut jag fattat nånsin tror jag. Men inom vården behövs man alltid så nu ska jag snart tillfälligt rycka in igen på det stora sjukhuset 2 mil bort härifrån. Det är skönt att kunna styra sin arbetstid, att ha tid att besöka maken, att hinna med hundarna lite mer, att ta sig tid att röja i det hårt eftersatta husets innandömen.
Ser i nåt av dina tidigare inlägg om Ts försämring. Min man flyttade till ett boende för tre år sen. Då var han uppegående med visst stöd av rullator, åt själv, klädde på och av sig, kunde sätta sig i bilen, pratade, sjöng. Nu är han totalberoende av andra, han kan inte förflytta sig överhuvudtaget, talar väldigt lite, kan hålla o äta smörgås el likn själv men måste inte äta. Det har gått fort. Jag tror han vet vem jag är, men osäkert om han känner igen sina fyra barn längre. Han är tröttare, sjunger lite om man hjälper honom på traven men har väldigt svårt att uttrycka sig muntligt i övrigt.
Oj - blev långt det här.
Ha det bra! Vi får kämpa vidare för/med våra anhöriga.

Ensamhet vid psykisk ohälsa!

14 juli 2016 03:12

Ensamhet vid psykisk ohälsa! Du som drabbats av psykisk ohälsa eller har diagnoser, är du mycket ensam? Det är väldigt vanligt, många i den situationen är helt eller nästan helt utan vänner och har sämre kontakt med sin familj. När det gäller vänner kanske man haft problem ända sen barndomen med den sociala biten och kanske aldrig format vänskaper. Eller man kanske haft vänner som man förlorat kontakten med på grund av att den psykiska ohälsan kommit emellan. Det dåliga måendet har gjort att man isolerat sig och varit tvungen att tacka nej när vänner och familj vill träffas.

När det gäller ensamhet som orsakats av att det blivit ett avstånd mellan dig och befintliga vänner och familj rekommenderar jag att du försöker vara öppen med dina problem. Förklara vad ohälsan gör med dig så dom förstår att du gärna vill träffa dom och upprätthålla relationen men att du inte kan just nu. Säg att du hoppas att dom kommer finnas kvar även om du inte orkar träffa dom så ofta. Har du redan förlorat kontakten med personer som du saknar kanske du vill återuppta kontakten? Dom saknar dig säkert också och kanske aldrig förstått varför ni kom ifrån varandra. Kanske en förklaring till varför det blev som det blev är allt som behövs? På grund av det stigma och den tabu som finns kring psykisk ohälsa kanske du inte vågat berätta vad som faktiskt hänt dig och hur du mår. Jag har efter lång tid med ohälsa valt att vara helt öppen med min familj och vänner, mycket genom bloggen. Detta har lett till mycket bättre relationer med nära och kära. Dom förstår när jag tackar nej till att umgås och när vi umgås har jag inte på mig den berömda ”masken” och kan vara mig själv. Tack vare det har jag fått en bättre kontakt och känner att omgivning förstår vem jag är på ett djupare plan.

Lider du annars av ensamhet som orsakas av att du på grund av sociala problem aldrig kunnat skapa närmare relationer? Jag rekommenderar även då att du är öppen med dina problem och hur dom påverkar vem du är som person. Då skapar du en ärlig grund för en relation. Men hur ska man då skapa relationer som vuxen eller ung vuxen om man haft problem med det hela livet? Ett tips är att du hittar andra i samma situation som du då det är lättare att skapa relationer med personer som haft samma eller liknande problem.
En bra organisation för personer med psykisk ohälsa är RSMH, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa. Det här har jag saxat från deras hemsida: ”Här kan den som lever med psykisk ohälsa och ensamhet hitta stöd i umgänget med andra i samma situation. Det kan handla om allt från att ta en pratstund över en fika till att delta i en självhjälpsgrupp, kurser och andra aktiviteter eller engagera sig i själva föreningsarbetet.” Källa Har du NPF kan jag rekommendera föreningen Attention: ”Vi har 60 lokalföreningar runtom i landet. Där kan du träffa andra som befinner sig i en liknande situation. Lokalföreningarna arrangerar träffar, utbildningar och gruppaktiviteter. Om du vill kan du även engagera dig intressepolitiskt genom din lokalförening.” Källa

Vill du lära känna personer som inte nödvändigtvis har samma problem som du finns det en tjänst som likt en dejtingsajt hjälper dig hitta vänner, tyvärr är den bara för kvinnor och jag har inte hittat någon motsvarighet för män. Den tjänsten heter Tjejkompis och du hittar den här. En annan bra sak som kommunens socialpsykiatri tillhandahåller är något som här i Uppsala kallas ”träffpunkter”. Det ska finnas något liknande i din kommun. Träffpunkterna, eller vad dom kallas hos er, har olika kurser, matlag, friskvård och andra aktiviteter som naturpromenader, badutflykter och arrangerar resor tillsammans. Man kan också oftast bara gå dit och sitta och umgås. Kontakta dom så får du säkert komma dit och se dig omkring och få information om vad dom har för aktiviteter. Vissa personer med psykisk ohälsa eller diagnoser har också rätt till en kontaktperson eller ledsagare genom kommunen. Den personen fungerar som kombinerad stöd och kompis som man kan bjuda hem, gå på bio, fika med eller umgås hur ni vill.

Jag hoppas att det här är något som hjälper dig som lider av ensamhet, jag vet själv hur det är. Det viktigaste är att komma ihåg att det inte är ditt fel! Det är lätt att känna sig värdelös och meningslös när man saknar nära relationer men du måste komma ihåg att det är sjukdomen eller diagnosens fel, det har inget med dig eller din personlighet att göra!