Direktlänk till inlägg 4 juli 2016

Det här med pension och pengar.

Av Anhörig - 4 juli 2016 17:41

 


Staten förespråkar att vi jobbar så länge som möjligt. De lockar med att vårt kapital och därmed den månatliga summan vi får i pension,  ökar ju längre vi jobbar. Ingenstans kan vi få löftet, att vi också kommer att leva och njuta av den större summan vi skrapat ihop. Blir vi kanske lite lurade? Tänk om vi dör innan vi hinner njuta av vårt flitigt insparade kapital. Om vi inte fixat så att efterlevande får del av pengarna, så tillfaller alla pengarna staten. Risken, eller chansen (för statens del), att vi dör före avräkning ökar ju hela tiden - ju längre vi lever, ju närmare kommer  vi döden. Visste ni att det finns en bestämt summa  för varje årskull (för T´s del 1947) och för varje individ som faller bort, blir det mer att dela på för de som finns sig kvar i livet. Summan är given, individernas antal successivt försvinnande. Man kan med fördel ta tidningen med dödsannonserna och kryssa av de som avlidit i sin egen årskull och gnugga händerna: " Yes! Nu blev det lite mera i potten!".


T´s  liv blev inte som han tänkt (blir livet förresten nånsin det?). Han hade betalt in en hel del till olika pensionsförsäkringar, vars avkastning  då och då dimper ner i min brevlåda. De är inte till någon nytta eller glädje alls för honom. Inte för mig heller förstås, vi är ju numera skilda och har inte gemensam ekonomi. Jag betalar hans räkningar med hans pengar:  kläder, hyra och hemtjänst, sånt  som det kostar för honom att bo på ett demensboende. Det går verkligen ingen nöd på honom ekonomiskt. Han äter sig mätt, han bor i ett tryggt boende, han har kläder på kroppen och mår, efter omständigheterna, bra.


 Men inga pengar i världen kan köpa honom hans hälsa, friska hjärna och rörelseförmåga åter. Alla pengar samlas på ett konto och jag vet inte vad jag ska köpa åt honom, som skulle kunna göra honom gladare. Jag köper ofta lite godis åt honom och tar med till honom, när jag hälsar på, det gillar han. Något annat önskar han sig inte, vad jag vet. Nu är det inte någon jättesumma, som han har, men sakta växer hans kapital, eftersom det flyter in mer än det förbrukas. Den dagen han dör, går pengarna till sonen, som bara hälsat på en gång de senaste  2½ åren. Jag vet att T väl unnar sonen pengarna; men själv kan jag tycka att han (sonen) inte har gjort rätt för dem. Dessutom äger T halva huset, som sonen bor i samt en del aktier m.m Det går förståss också i arv till de efterlevande (sonen).


Jag är fortfarande den som sköter hans ekonomi, fast jag nog borde avsäga mig detta uppdrag nu då vi inte är lagligt sammanbundna längre. Samtidigt är det ju så enkelt, eftersom det är jag som bor nära, det är jag som hälsar på, det är jag som vet och kan det mesta i sammanhanget. Jag gör förmodligen mer än jag behöver och är skyldig till, men vi får väl se hur det blir. Jag känner trots allt ett moraliskt ansvar, även om det kostar mig lite pengar och tid; men absolut inget som är alltför besvärligt eller kostsamt. Det som jag tycker är mest kymigt, är att jag förmodligen inte får någon cred alls för mitt engagemang. Jag förväntar mig inget beröm, men skulle inte bli förvånad om jag kommer att få kritik.


 
ANNONS
 
Ingen bild

Villrådig

7 juli 2016 23:19

Hej, är du god man eller har du fullmakt? Vet du skillnaden?
Snällt av dig att sköta allt!

Anhörig

13 juli 2016 01:43

Jag har fullmakt.

 
Anna-Carin

Anna-Carin

13 juli 2016 01:27

Hej!
Ett tag sen jag var inne här, men oj vad jag känner igen mig (o min man) i mycket. Det här med pengar o ekonomi är inte lätt. Jag var förvaltare åt min pappa (som hade en vaskulär demens), det fungerade bra trots 100 mils avstånd. Problemet kom en gång om året när jag skulle redovisa till överförmyndarnämnden. DÄR låg jobbet, varje öre skulle visas upp med kvitton. Det är betydligt enklare nu med min man vars ekonomi jag sköter med fullmakt.
Pension: min mamma dog vid 67 års ålder, min man slutade jobba vid 59 och var nog redan då sjuk även om vi inte visste det. Själv har jag slutat jobba som 63åring för knappt ett år sedan. Det bästa beslut jag fattat nånsin tror jag. Men inom vården behövs man alltid så nu ska jag snart tillfälligt rycka in igen på det stora sjukhuset 2 mil bort härifrån. Det är skönt att kunna styra sin arbetstid, att ha tid att besöka maken, att hinna med hundarna lite mer, att ta sig tid att röja i det hårt eftersatta husets innandömen.
Ser i nåt av dina tidigare inlägg om Ts försämring. Min man flyttade till ett boende för tre år sen. Då var han uppegående med visst stöd av rullator, åt själv, klädde på och av sig, kunde sätta sig i bilen, pratade, sjöng. Nu är han totalberoende av andra, han kan inte förflytta sig överhuvudtaget, talar väldigt lite, kan hålla o äta smörgås el likn själv men måste inte äta. Det har gått fort. Jag tror han vet vem jag är, men osäkert om han känner igen sina fyra barn längre. Han är tröttare, sjunger lite om man hjälper honom på traven men har väldigt svårt att uttrycka sig muntligt i övrigt.
Oj - blev långt det här.
Ha det bra! Vi får kämpa vidare för/med våra anhöriga.

http://www.tankarinutid.blogspot.com

 
Ingen bild

Ensamhet vid psykisk ohälsa!

14 juli 2016 03:12

Ensamhet vid psykisk ohälsa! Du som drabbats av psykisk ohälsa eller har diagnoser, är du mycket ensam? Det är väldigt vanligt, många i den situationen är helt eller nästan helt utan vänner och har sämre kontakt med sin familj. När det gäller vänner kanske man haft problem ända sen barndomen med den sociala biten och kanske aldrig format vänskaper. Eller man kanske haft vänner som man förlorat kontakten med på grund av att den psykiska ohälsan kommit emellan. Det dåliga måendet har gjort att man isolerat sig och varit tvungen att tacka nej när vänner och familj vill träffas.

När det gäller ensamhet som orsakats av att det blivit ett avstånd mellan dig och befintliga vänner och familj rekommenderar jag att du försöker vara öppen med dina problem. Förklara vad ohälsan gör med dig så dom förstår att du gärna vill träffa dom och upprätthålla relationen men att du inte kan just nu. Säg att du hoppas att dom kommer finnas kvar även om du inte orkar träffa dom så ofta. Har du redan förlorat kontakten med personer som du saknar kanske du vill återuppta kontakten? Dom saknar dig säkert också och kanske aldrig förstått varför ni kom ifrån varandra. Kanske en förklaring till varför det blev som det blev är allt som behövs? På grund av det stigma och den tabu som finns kring psykisk ohälsa kanske du inte vågat berätta vad som faktiskt hänt dig och hur du mår. Jag har efter lång tid med ohälsa valt att vara helt öppen med min familj och vänner, mycket genom bloggen. Detta har lett till mycket bättre relationer med nära och kära. Dom förstår när jag tackar nej till att umgås och när vi umgås har jag inte på mig den berömda ”masken” och kan vara mig själv. Tack vare det har jag fått en bättre kontakt och känner att omgivning förstår vem jag är på ett djupare plan.

Lider du annars av ensamhet som orsakas av att du på grund av sociala problem aldrig kunnat skapa närmare relationer? Jag rekommenderar även då att du är öppen med dina problem och hur dom påverkar vem du är som person. Då skapar du en ärlig grund för en relation. Men hur ska man då skapa relationer som vuxen eller ung vuxen om man haft problem med det hela livet? Ett tips är att du hittar andra i samma situation som du då det är lättare att skapa relationer med personer som haft samma eller liknande problem.
En bra organisation för personer med psykisk ohälsa är RSMH, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa. Det här har jag saxat från deras hemsida: ”Här kan den som lever med psykisk ohälsa och ensamhet hitta stöd i umgänget med andra i samma situation. Det kan handla om allt från att ta en pratstund över en fika till att delta i en självhjälpsgrupp, kurser och andra aktiviteter eller engagera sig i själva föreningsarbetet.” Källa Har du NPF kan jag rekommendera föreningen Attention: ”Vi har 60 lokalföreningar runtom i landet. Där kan du träffa andra som befinner sig i en liknande situation. Lokalföreningarna arrangerar träffar, utbildningar och gruppaktiviteter. Om du vill kan du även engagera dig intressepolitiskt genom din lokalförening.” Källa

Vill du lära känna personer som inte nödvändigtvis har samma problem som du finns det en tjänst som likt en dejtingsajt hjälper dig hitta vänner, tyvärr är den bara för kvinnor och jag har inte hittat någon motsvarighet för män. Den tjänsten heter Tjejkompis och du hittar den här. En annan bra sak som kommunens socialpsykiatri tillhandahåller är något som här i Uppsala kallas ”träffpunkter”. Det ska finnas något liknande i din kommun. Träffpunkterna, eller vad dom kallas hos er, har olika kurser, matlag, friskvård och andra aktiviteter som naturpromenader, badutflykter och arrangerar resor tillsammans. Man kan också oftast bara gå dit och sitta och umgås. Kontakta dom så får du säkert komma dit och se dig omkring och få information om vad dom har för aktiviteter. Vissa personer med psykisk ohälsa eller diagnoser har också rätt till en kontaktperson eller ledsagare genom kommunen. Den personen fungerar som kombinerad stöd och kompis som man kan bjuda hem, gå på bio, fika med eller umgås hur ni vill.

Jag hoppas att det här är något som hjälper dig som lider av ensamhet, jag vet själv hur det är. Det viktigaste är att komma ihåg att det inte är ditt fel! Det är lätt att känna sig värdelös och meningslös när man saknar nära relationer men du måste komma ihåg att det är sjukdomen eller diagnosens fel, det har inget med dig eller din personlighet att göra!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - Söndag 19 mars 20:20


Innan T fick sin diagnos 2013, förstod jag att det var någon typ av underdiagnos till Atypisk Parkisonism (Vi fick först diagnosen MSA, men 2015 CBD). Jag dammsugade Internet på information och läste allt som fanns – det var inte mycket. Att veta all...

Av Anhörig - Onsdag 22 feb 09:34


Förra veckan härjade vinterkräksjukan på T´s boende. Med anledning av Alla hjärtans dag hade jag köpt en ask med chokladhjärtan till honom, men mitt besök blev inte så långt som jag tänkt med tanke på smittorisken. Personalen berättade att han hade k...

Av Anhörig - Torsdag 26 jan 07:53


    Så här kan det se ut, när jag försöker förstå.   Det finns de som uttröttas av den dementas ständiga frågor. Samma frågor hela tiden, samma svar. Jag kan förstå hur nedbrytande det är. Men samtidigt önskar jag att T kunde tala. Eller åtminst...

Av Anhörig - 14 oktober 2016 19:19


  Nu har T bytt rum på boendet. Anledningen är att han har fått så svårt att röra sig, stel och spastisk som han är och därmed också är svår för personalen att förflytta. Så nu har han fått flytta till ett rum med lift i taket.   Jag fick välj...

Av Anhörig - 4 september 2016 07:50


    Det finns en facebook-grupp för patienter och anhöriga med T´s sjukdom. Där skriver en av de anhöriga till en man med PSP (en sjukdom som är lik T´s sjukdom CBD) så här:   Det är hemskt att vara anhörig till någon med en så här svår sjuk...

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se