Alla inlägg under juni 2015

Av Anhörig - 22 juni 2015 20:58

I förmiddags hämtade jag hem T från avlastningsboendet. Han hade haft det bra, sa han. En undersköterska kom fram och pratade med mig, när jag kom in på avdelningen. Hon sa att allt hade gått jättebra. De berättade att deras sjuksköterska hade beställt blöjor,som är som trosor och att de skulle skickas hem till oss. ”Såna frågade jag efter sist jag bad om blöjor”, sa jag, ”men då rekommenderade inkontinenssköterskan att vi tog en större vanlig blöja i stället” berättade jag för undersköterskan. ”Jo, men du vet, det tar bättre när en sjuksköterska säger till en sjuksköterska, vet du” sa hon. Inom mig fnittrade en lite hondjävel, hon skulle bara veta att jag är sjuksköterka och det är mig de ringer under kväller och nätter, när de behöver fråga om råd.


Solen  sken rart under eftermiddagen och medan jag stod och pratade med grannen över staketet, gick T ut för at sätta sig på en stol intill husväggen. Han felbedömde avståndet och satte sig på marken bredvid stolen. ”Ursäkta” sa jag till grannen, ”jag måste gå och hjälpa honom upp”.


 

När jag nu på kvällen sitter i allrummet på övervåningenoch skriver detta, kommer T upp för trappan med stort besvär. ”Men ska du verkligen gå i trappan, du kan ju ramla.” Han fortsatte uppför trappan och gick in i ett av de tre sovrummen och tittade runt. ”Vad letar du efter”? frågade jag. ”Ingenting” svarade han.

Sen öppnade han dörren till mitt sovrum, stack in huvudet och tittade runt. ”Men vad letar du efter”? envisades jag. ”Efter din älskare”?  (Suck. Here we go again). ”Och vad ska du göra med honom, när du hittar honom”? ”Spöa upp honom”! sa han. (Lilla gubben, du som knappt kan stå på dina ben).


Jag måste komma ihåg att låsa min dörr i natt.


 

ANNONS
Av Anhörig - 18 juni 2015 07:37

 

Det är inte utan en viss vånda jag hälsar på T på boendet och det är inte hans fel. Det är nog samvetet. Därtill är jag så rädd, att han ska säga, att han inte trivs och vill hem. Men än har det gått friktionsfritt.


Sist jag var där, i förgår, låg han som vanligt och vilade på sängen med en filt över sig, men lyste upp när jag kom in i rummet. Jag frågade om han trivs och det sa han att han gör (på sitt svårtydda vis). Jag frågade om maten är bra och det tycker han. Jag frågade om kläderna jag skickade med räcker till och även det verkade ok. Jag frågade om han varit ute någonting. Jo, han hade varit ute med en personal. Hur långt de gick och vart var svårt att uttröna. Sen var de samtalsämnen uttömda. Jag vågade inte fråga, om han hellre ville vara hemma, så det ämnet undvek jag. Därefter övergick jag till att kallprata.


Nu är ju inte våra ”samtal” egentliga samtal. De fortgår genom att jag pratar och han svarar - mest med ett nej eller ett ja, i bästa fall på rätt ställe, jag brukar ju ändå se när det blir rätt. Daglig träning har gett mig erfarenhet att tolka honom. Ibland säger han ja och skakar på huvudet. Eller så säger han nej och nickar. Då brukar jag göra likaså och då skrattar vi båda två.


 

I morgon är det midsommar, jag hoppas att han inte längtar hem då. Själv har jag ingen aning om vad jag ska göra. Jag känner mig lite slokörad och melankolisk just nu. Ensam?

ANNONS
Av Anhörig - 15 juni 2015 10:49



 


Det var med blandade känslor jag i tisdags lämnade T på Kilåkerns äldreboende.

Innan jag körde honom till boendet, var vi på en anhörigträff. Det var avslutning för anhörigträffarna denna termin och vi fikade i det gröna. En musiker spelade violin och solen sken, det var både vackert och idylliskt. Allt hade varit gott och väl, om det inte var för att T hade glömt att ta sin medicin mot den affektiva inkontinensen (brist på kontroll av skratt och gråt) som är ett symtom av CBD. Tårarna rann efter kinderna och stundtals hulkade han högt. Jag hoppas att den stackars spelmannen inte missförstod Ts känsloyttringar. Lite tokroligt var det ändå – här satt vi i den vackra naturen, åt tårta, drack kaffe, lyssnade på fin live-musik och mådde hur bra som helst, och T bara grät och grät.


Känslor av dåligt samvete är svår att komma ifrån. Har jag verkligen kämpat nog? Har jag gett upp för lätt. Hur ska han känna, när jag överger honom? Samtidigt kändes det otroligt skönt att vara fri, att kunna göra vad jag ville, utan att oroa mig för hur det ska gå för honom, när jag inte ”övervakar” allt. Jag fick släppa kontrollen helt enkelt – både skönt och svårt.


Först var det meningen att den som har hand om placeringen av patienter hade för avsikt att placera honom på Korpen i Visby; men där är det många dubbelrum och få singelrum, så när jag fick höra det, bad jag att få ett annat boende till T.

-          Jag väntar hellre lite längre, om han får komma någon annanstans.

-          Men då har vi plats på Kilåkern.

-          Jamen det passar alldeles utmärkt. Det är ju nära och jag kan lättare hälsa på.


Dessutom tycker jag bättre om miljön där. Det ligger nere vid hamnen i Slite, man kan nästan se Hideviken, där vi bor och personalen verkar trevliga. Han fick ett ganska stort singelrum och TV fanns på rummet.


Onsdag kväll jobbade jag och hade en trevlig ”intro”, Maria, med mig i bilen. Hon ska jobba som vikare hos oss under sommaren och verkar duktig och kvalificerad. Mina order och intentioner var att visa henne, hur vi jobbar och hur man hittar här på ön. Det senare var ju lägligt, eftersom vi passerade både Tingsbrogården i Bro och Kilåkern i Slite.

Först klarade vi av ett snabbt besök hos en patient i Slite och sen åkte vi till Kilåkern.


När vi kom in, satt T vid bordet i köket och blev just serverad en smörgås till kvällsfikat. Han strålade som en sol och verkade glad att se mig. Jag frågade om han trivdes och han sa ja (på sitt lite svårförståeliga vis). Personalen såg lite fundersamma ut; när de såg mig med mina arbetskläder och min namnskylt, där mitt namn och yrkestitel står. Jag hade inte tidigare berättat att jag jobbar i hemsjukvården, men nu förklarade jag kort hur det låg till. Lite konstigt är det ju, när jag har min man på ett boende, där personalen ska ringa mig, eller mina kollegor, och rådfråga vid eventuella medicinska problem.


Torsdag åkte jag till fastlandet, ett av mina barnbarns namngivning skulle firas med en fest för släkt och vänner. Föräldrarna: min dotter, Cornelia, med svärson, hade bestämt att maten skulle ha danskt/gotländskt tema med ”smörebröd” och saffranspannkaka, så jag fick hjälpa till som ”smörrebrödsjomfru” (danska), eftersom jag ju är född och uppvuxen där. Cornelia hade önskat att T också skulle komma, "han har ju varit som en sorts pappa till mig"; men jag vägrade. Jag ville inte, ännu en gång, utsätta mig för att exponera en nerbajsat T för de andra passagerarna. Jag tycker det ärså pinsamt, att det nästan gör ont i själen. För två veckor sedan blev det ju så, när jag tog med honom till Stockholm Marathon (och så oändlig många gånger tidigare). Denna gång ville jag vara fri.


Jag kom hem från resan nu i natt vid 00:30 och i eftermiddag börjar jag ett dubbelpass med både kväll och natt. Vi får se om jag kommer förbi Slite i tjänsten då. Annars åker jag dit i morgon under dagen, för nu är det dåliga samvetet på topp.

Av Anhörig - 7 juni 2015 08:54


När T äter, blir det ofta lite kladdigt både på och kring honom.


 

Denna morgon hamnade yoghurten på näsan.

Av Anhörig - 1 juni 2015 12:13

Jag har nu, mot Ts vilja förstås, skaffat honom en rullator. Han går så stappligt numera, så den behövs, särskilt om vi ska gå lite längre än från bilen och in till affären. Den fungerar ju även som en medhavd stol.

 


I helgen var vi uppe i Stockholm i samband med Stockholm Marathon och då kom rullatorn väl till pass. T har ju jobbat i organisationen med loppet och därtill sprungit 30 lopp i Stockholm. Sammanlagd har han sprungit över 60 maratonlopp. Man tror att man är garanterad et friskt liv, bara för att man motionerar och äter nyttigt. Det kan hjälpa så klart, men man måste även ha rätt föräldrar =  bra gener.


 

Antagligen måste det ha känts lite vemodigt att se löparna ge sig iväg och själv sitta där på rullatorn.


Resan upp med båten var inte så rolig. T bajsade ner sig – som vanligt! Som tur var hade jag underlägg på lut i bilen och en dotter i Nynäshamn, som vi kunde duscha hos samt tvätta kläderna. Hon hjälpte mig även att få honom upp i och ur badkaret och dra upp honom, då han ramlade på golvet. Vad ska man ha barn till, om inte få hjälp av dem ;-)


Det var roligt för T, att så många kände igen honom i Stockholm och kom fram och hälsade. Alla var glättiga och hurtiga; men jag märkte ändå att de reagerade på hans försämring. Men det var ändå övervägande trevligt. Vi blev bjudna på VIP-buffé med vin till på Stockholm Stadion. Tyvärr kunde jag bara njuta av ett litet glas och en liten stund, eftersom jag skulle vidare till dropptältet och arbeta. Ts bror tog hand om honom under resten av dagen, lät honom sova över hemma hos sig och körde honom sedan till mig, där jag sov över hos en annan av döttrarna. Även hans syster, Marie, tog honom en natt, så jag fick lite ledig tid.


Nu är vi hemma och han håller just nu på att sova ikapp. Det tar på hans krafter att hålla sig vaken hela dagarna under tre dagar.

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se