Alla inlägg under november 2015

Av Anhörig - 29 november 2015 19:48



 

Var och hälsade på T på boendet idag. Jag kan komma precis när jag vill, det finns ingen besökstid där. Hunden fick följa med.


Jag kom runt 10:00 och då låg han fortfarande kvar i sängen och sov, precis som han gjorde när han bodde hemma. Jag försökte förmå honom att gå ur sängen, men det gick trögt. Han låg och vevade planlöst med benen under täcket, men verkade inte få kroppen på rätt köl. Jag såg att blöjan var full av kiss och började att fundera på om jag skulle hjälpa honom att byta till en torr blöja. I väntan på att han skulle få ut benen över sängkanten, gick jag till bilen för att hämta en kartong med blöjor som jag hade kvar sen han bodde hemma – tänkte skänka den till boendet. När jag kom tillbaka kom en av personalen och erbjöd sig att ta hand om T. Så skönt, då slapp jag. Det känns alltid så fel att gå in i rollen som blöjbytare till den som jag är gift med och har levt intimt med.


När T var klar luktade han gott efter morgontoaletten. Vi gick ut i matsalen/allrummet och han åt sin frukost medan jag blev bjuden på en kopp T. Jag berättade lite nyheter från vänskapskretsen och familjen. Eftersom T inte pratar är det bara jag som håller låda och ganska snart var samtalsämnena slut. Jag är ganska bra på att torrprata, men när man inte får något svar tar ämnena liksom slut ganska snart.


När T ätit klart gick vi in på hans rum igen. Jag tänkte att jag skulle sy i lite namnlappar i hans kläder, men jag hade glömt glasögonen, så det kändes nästan som att famla i mörker.


Två av mina döttrar är på besök här på Gotland med sina sammanlagd 4 barn. En av de närmaste dagarna tänker de åka och hälsa på T. Det kommer han säkert att tycka om.

ANNONS
Av Anhörig - 9 november 2015 17:27

 



Jag hämtade T på Kilåkern strax efter lunch och vi var framme på T´s nya boende, Havsgläntan, före utsatt tid, min vana trogen. Jag kan ju aldrig hålla tiden, utan kommer alltid för tidigt.


Vi blev varmt mottagna av personalen redan när vi anlände, jag kände direkt att här kommer vi att trivas. Även om jag ju inte ska bo där, är det nog så viktigt att vi trivs där båda två. Medan T följde med personalen för att fika, gjorde jag ordning lite i rummet. Jag la in kläder i garderoben, bäddade sängen med egna lakan och överkast, hängde upp gardiner m.m Jag hade även med mig några krukväxter och lite prylar att pynta med. Mer behövs senare för att det ska kännas riktigt trivsamt, men det får komma lite i taget. Jag behöver också ett litet matbord och några tavlor. Jag får inte heller glömma en tvättkorg, sopborste och en sopskyffel m.m Tankarna far genom huvudet som blixtar, jag hinner knappt förnimma dem innan de är borta. De försvinner nästan lika fort som de dyker upp och jag glömmer hälften – minst.


När jag var klar med rummet för denna dag, gick jag till T som satt och fikade. Jag frågade honom om han trodde han skulle trivas här och han sträckte upp handen och strök mig över kinden. Det kändes så fint långt in i hjärtat. Jag strök honom tillbaka över hans skäggiga kind. Det var länge sedan jag kunde göra så.


 Sen frågade T´s kontaktperson, Helén, om jag ville ha en kopp kaffe. Jag är ju mera en the-människa, så jag sa nej tack. När man säger det, brukar vissa säga: Jaha! Och så frågar de inte om man vill ha något annat, men Helén visade vilken omtänksam människa hon är och frågade mig om jag i stället ville ha en kopp the. Redan här visade hon sin yrkesskicklighet. Kontakten med anhöriga är nog så viktig i vården, inte minst när det gäller demensvården. Vi satte oss lite avsides, så jag kunde berätta lite om T för henne. Till min stora förvåning, visade det sig att hon läst i min blogg. Lite smickrat blev jag också, måste jag erkänna. När jag frågade hur hon hittat in hit, så berättade hon att hon är som en spårhund, när det gäller demens, hon läser det mesta hon hittar. Jag såg på den bricka hon bar på kläderna att hon är Silvia-syster. För de som jobbar inom vården, så är det en verklig kvalitétsstämpel.


Det varma mottagandet sprider en glädje i mig, som jag inte känt på länge. Jag känner, att det här kommer att bli bra. Som man brukar säga – du har bara en chans att göra ett första intryck. Och tänk så viktigt just det första intrycket är! Jag är visserligen sjuksköterska och kan ifrån den synvinkeln bedöma ett yrkeskunnande, men jag är också anhörig och känner hur beroende man är av personalen.


Det här kommer att bli så bra, så bra. Jag känner det! Åh, så glad jag är.


ANNONS
Av Anhörig - 5 november 2015 11:19

 


Tisdag tog jag med T för att inspektera det nya rummet på Havsgläntan. Jag hade en liten fruktan att han skulle vägra flytta dit, om jag först åkte hem till vårt gemensamma hem – kanske skulle han drabbas av hemlängtan då. Därför åkte vi direkt till Fårösund. Han har nu så svårt att ta sig in och ut ur bilen, så jag måste bistå både med råd och handgriplig hjälp. Det är klart att en SAAB 9-3 kanske inte är så handikappvänlig, men rullatorn är i alla fall lätt att lyfta in i baksätet.

Havsgläntan är ett mindre demensboende och en, lite avskild, del av det större äldreboende Stuxgården. Boendet ligger i markplan, vackert beläget alldeles vid Fårösund och intill vattnet. På andra sidan sundet ser man Fårö. Runt Havsgläntan ligger en trädgård och det finns möjlighet att gå ut i den samt den handikappanpassade altanen. T´s rum är ganska stort med två stora fönster och fin utsikt över vattnet och åt öster tittar man åt Ryssundet till. Jag har i arbetet ofta varit på Stuxgården, dock bara några gånger på Havsgläntan, men jag har många gånger pratat med personalen på telefon i ärenden, som gäller någon av de boende där. Och jag har hört mina kollegor berömma personalen, som är både kunniga och vänliga.

När vi tittat på rummet, ställde jag den fråga som jag var lite rädd att ställe.

-          Tycker du om rummet?

-          Ja!

-          Skulle du kunna tänka dig att bo här?

-          Ja!

Åh, åter en sten lättade från mitt hjärta. Innan vi lämnade Fårösund åkte jag till affären och köpte en glass åt T och mig. Detta behövde firas. Samtidigt passade jag på att inhandla en påse godis, som han ju är så beroende av.

Fram till måndag kommer T att bo på Kilåkern tills han ska till Havsgläntan. Förr brukade jag hämta honom där efter växelboendet just på måndagar runt halvelva. Vi ska åka till Havsgläntan senare samma dag kl 14:00. Jag hade lite funderingar vad vi skulle göra däremellan, eftersom jag inte ville åka hem med honom – tänk om han ångrar sig. Men det löste sig automatiskt: Jag blev uppringd av Kilåkern, som sa att de hört att han skulle till Havsgläntan kl 14 och då kunde jag ju lika gärna hämta honom efter lunch där alltså runt 13:00. Återigen blir jag så glad åt personalens förståelse. Vilka pärlor det finns!

Nu har jag mycket att stå i fram tills dess. Mycket som ska inhandlas nu och jag måste flytta några av hans möbler dit, hänga gardiner och försöka göra det så mysigt som det bara går. Jag vill verkligen att han ska trivas där och jag tror också att han kommer att göra det.


Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se