Son och sonson

Under sommaren har vi haft många och välkomna besök av vänner och släktingar. Sommaren är inte slut än och ännu väntar vi flera besök. Just nu är min son här med sin sambo och lilla son, Charlie. Charlie är 1½ år och den 3:dje-sista i min skara av 9 barnbarn. Jag är rik! En stor familj är en rikedom så mycket mer värd än alla pengar.

Hälsa är en annan rikedom, som jag själv, än så länge har begåvats med och som jag värderar högt. Inte minst nu, då min man har drabbats så svårt att sin sjukdom. Trots alla sorger och vedermödor som sjukdomen innebär för honom och mig, så kan jag ofta känna en stor glädje att bara leva och kunna ta tillvara mitt liv – det som är kvar.

Jag undrar om jag skulle uppskatta alla små ting, och stora, så mycket som jag gör, om det inte vore för att T nu är märkbart sämre. Kanske är det just för att jag ser hur skört livet kan vara, som jag känner en enorm livsglädje. En glädje så mycket större än någonsin tidigare. Just när jag får en påtaglig inblick i hur svårt det är att vara sjuk, så uppskattar jag hälsan och livet till fullo. Små skitsaker berör mig knappast. Om barnbarnet/barnbarnen har sönder något? Vad spelar det för roll? Jag kan köpa nytt eller jag kanske inte alls behöver det. Man drar på sig så mycket onödigt genom livet, hälften av det kan man lätt klara sig utan.

T kom hem från 14-dagarsboendet i måndags och bara på dessa två veckor har han försämrats märker jag. Han har lite svårare att gå, kanske bara en smula, men det lilla gör att han börjar få svårt att ta sig runt i huset utan stöd. Det är väl den lilla droppen som får bägaren att rinna över. Ändå har han lätt att glömma bort rullatorn. Han hamnar i köket och upptäcker att den står i badrummet, där han sist använde den och plötsligt har han svårt att gå någonstans. Han blir stående och famlar efter något att hålla sig i – stolryggarna, kylskåpet, en dörrpost, byrån i hallen. Alla väggar och dörrposter bär spår av smutsiga fingeravtryck.

Sen i måndags har han ramlat tre gånger. Första gånger var i tisdags på sitt rum och jag drog lätt upp honom till sittande på sängkanten. Andra gången var onsdag natt, jag var på jobbet och fick ett mess från sonen, att han och flickvännen hade hört ljud från undervåningen och hittat T på golvet. Det var då han bröt ett eller flera revben, som gör att han utstöter små gutturala läten varje gång han ska resa sig eller vända sig i sängen. Det är också första gången under hans nu 4½-åriga sjukdom, som han medger smärta. Ett brutet revben är inget man gör något åt, men det kan vara ytterst smärtsamt och rörelsehämmande.

Även i går ramlade han. Vi hade varit borta ca två timmar på stranden och när vi kom hem satt han ute på verandagolvet utan möjlighet att resa sig själv. Rullatorn stod i köket. Det var då jag beslöt att jag måste skaffa ett trygghetslarm åt honom. Jag är inte säker på att han kommer att trycka på knappen, när han behöver; men vi måste i alla fall försöka känner jag. Jag berättade för honom att jag tyckte det var alldeles för otryggt för mig att lämna honom ensam hemma, när jag jobbar eller i övrigt är borta och ringde genast till kommunens biståndshandläggare. Naturligtvis hade hon/han semester, det är såna tider. Men telefonsvararen meddelade att den anknytningen skulle vara åter på måndag. Så har vi väntat så länge med att skaffa larm, så kan vi säkert vänta till på måndag också.

Min son tycker att T borde bo heltid på boendet. Han talar av erfarenhet. Hans egen pappa (som jag brutit kontakten med sen åtskilliga år) har nyligen gått igenom samma resa med fysisk svaghet och begynnande demens. "Jag tänker på dig, mamma. Men det kanske är bäst för T också". Han kanske har rätt, men jag är inte riktigt där än.

Man kan i alla fall konstatera, att det inte går något vidare för de män jag varit tillsammans med. Jag borde nog bära en varningstriangel.

 

Znogge

25 juli 2015 11:48

Den här sortens sjukdomar är verkligen en process för anhöriga och besluten är svåra att fatta. Men det kommer till en gräns när det inte längre går. Men var den ligger är ytterst individuell... Hoppas blir så bra som det kan.

http://znogge.wordpress.com

Anhörig

25 juli 2015 15:25

Jo, så är det. Ibland lätt, ibland svårt, på något vis går man ändå vidare.

 

Mia

25 juli 2015 16:29

hehe... nu tror jag inte det beror på dig att männen blir sjuka.... ;-)

Så upplyftande att läsa om din livsgnista och livsglädje trots din jobbiga situation med maken. Stor respekt från mig.

http://miatankar.wordpress.com

Anhörig

25 juli 2015 17:57

Tack!

 

Ingabritt Jormelius

30 juli 2015 14:58

Låter som om du fick en bra paus. Förstår mycket väl att du inte är redo för att släppa permanent. Omtänksam son du har. Var rädd om dig och vila där det går. Hoppas det löste sig med larmet o att T kan använda det när det behövs.

Anhörig

22 augusti 2015 00:01

Han ramlade nyss (se inlägg), men han kom inte på att trycka på larmet. I övrigt har det bara varit en massa fellarm. Två i dag till exempel. Jag börjar undra om det är någon nytta med larmet. Vi får se, lite längre tid måste nog till för en vettig utvärdering.

 

Skånskan

30 juli 2015 19:26

Sänder dig en styrkekram och gläds över att du har kvar din livsglädje.

Anhörig

21 augusti 2015 23:58

Kram tillbaka.

 

Sundsvalls Micke

7 augusti 2015 23:14

Hej snälla du!
Tror du inte att det som du ser är samma som jag upplevde?
Ja då jag varit borta på en resa så tyckte jag min sambo blivit mycket sämre. Men visade sig att han blev sämre redan då jag var hemma och jag upplevde det hela då jag kom hem från min resa.
När man är mitt uppe i det så ser man inte men om man är isär i ett tag så ser man det hela i en annat perspektiv!
Vet ju nu att för var resa jag gör så upplever jag att min sambo blivit sämre när jag kommer hem. Men vet ju nu.....
Micke

Anhörig

21 augusti 2015 23:57

Jag tror att det är som du skriver.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...