Direktlänk till inlägg 27 mars 2018
Det är skillnad på lag och moral
Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar att äta, så får det här eländet ett slut. Han var knappast kapabel att fatta ett beslut. Snarare var det kroppen, musklerna, som inte klarade själva munrörelserna och ämnesomsättningen. Även om vi försökte mata honom, försökte att föra in mat och dricka i munnen, så gjorde han inga försök att varken tugga eller svälja, det låg bara kvar i munnen. Ibland kan man se att en som är döende, har kvar sina sugreflexer och suger på suddar man dränkt i vatten eller saft; men inte ens det gjorde han.
Värst var att han verkade ha så jobbigt med andningen. Inte så att han rosslade, snarare var det som om andningsmuskulaturen jobbade hårt med att få syre till kroppen. Bröstkorgen hävde och sänkte sig med stor ansträngning verkade det, och man kunde se hur struphuvudet nästan öppnade sig för varje andetag. Det var plågsamt att titta på, det var nästan som man själv försökte hjälpa till att andas i andetagen. Jag hoppades att han inte upplevde det själv, men tyvärr verkade han ha ångest.
Hans bror, Hasse, och sonen, Martin, samt mina två döttrar Cornelia och Tilda, kom till Gotland och bodde hos mig denna jobbiga sista veckan. Det var skönt att få hjälp med att vaka. Visserligen erbjöd Thomas avdelning att ringa in extrapersonal, men jag tyckte inte han skulle behöva ha okända människor vid sin sida de sista dagarna, även om de som vakade var väldigt gulliga. Samtidigt låg även en annan patient för döden, som dog samma dag, så jag lärde att känna flera av de som vakade.
På fredagen gav Hasse och Martin upp och åkte hem. Då fanns bara jag kvar, eftersom mina döttrar åkt hem. Men den yngsta kom över igen samma dag som killarna åkte hem. Vi två hjälptes då åt att sitta hos Thomas. Hon åkte hem till mitt hus ibland för att gå ut med hundarna, så att jag kunde stanna kvar. Det fanns en säng som den som vakade, kunde ligga i och jag hade ställt den jäms med Thomas säng, så det nästan blev som en dubbelsäng. Jag kunde både se och höra honom hela natten.
Under veckan försämrades Thomas tillstånd hela tiden. Stundtals fick han lugnande, mest Morfin, som lugnade ner hans andetag och verkade få honom att slappna av. I början av veckan reagerade han, när man pratade med honom, han låg och lyfte huvudet hela tiden och viftade med handen. Dessa rörelser blev mindre och mindre med tiden. På fredagen kunde jag se i hans ögon att han fortfarande hörde oss genom att hans ögon reagerade med små, små rörelser; men fram på natten till lördagen försvann även detta tecken på kontakt. Andningen var inte längre så ansträngt; men väldig snabb. Jag räknade till 36 andetag per minut (normalt är 12 – 20) trots att han fått Morfin och Midazolam på kvällen. Morfin lugnar normalt ner andetagen, Midazolam är lugnanade allmänt.
Vid 04:30 bad jag Tilda åka hem och gå ut med hundarna. Jag somnade till en liten stund, men vaknade strax efter 6, av att andningen åter hade ändrat karaktär. Jag tryckte på larmknappen för att få hjälp att vända honom på sidan, men när jag tittade på hans ansikte såg jag att han var alldeles vitt och att hans andning mer var ett snappande efter luft utan effekt. Efter en 10 – 20 andetag kom ett sista och sen var det slut. ”Hej då, Thomas!” sa jag, fast han hörde mig förstås inte. Samtidigt kom en personal in i rummet. ”Det är slut nu”, sa jag till henne. Hon gick fram till sängen och tittade på Thomas. ”Men jag tittade ju in till er för en liten stund sen och då sov ni båda två”. Ytterligare en liten antydan till ett andetag kom från Thomas, men sen blev han helt stilla. Hans huvud föll åt sidan och ena ögat föll igen, det andra förblev öppet. Munnen gapade stort efter sista andetaget.
Jag satt en liten stund vid hans sida och kände bara en stor lättnad. Den andningen som han kämpat så fruktansvärt med hade äntligen upphört. Sen tog jag fram telefonen och ringde dottern, som var hemma hos hundarna samtidigt som jag tog Thomas händer och la snyggt tillrätta på magen. Därefter började jag att ringa alla som hade rätt att få veta snarast. Några svarade inte, det var ju tidigt lördag morgon, dem messade jag i stället.
Efter en stund kom undersköterskan och vi hjälptes åt att göra ordning Thomas. Vi bytte blöja och draglakan och la över ett snyggt påslakan, som skulle följa med till bårhuset. Jag stängde hans öppna öga och la en hoprullad handduk under hans haka, så att munnen skulle hållas stängt tills kroppen stelnade. Jag tycker inte det ser så snyggt ut, när man ligger och gapar som i ett ångestskrik; men det är inte alla som gör så, många får gapa in i graven.
Tilda kom in och vi satt någon eller några timmar hos Thomas, tiden hade stannat eller blivit oviktig. Sen började vi packa ihop lite saker, som vi kunde ta med oss med en gång. Tilda tog med sig vad hon mäktade att bära och åkte före hem till mig. Jag började också bege mig. När jag gick ut genom dörren, vände jag mig om och tittade en stund på Thomas väl medveten om att det här var sista gången jag fick se honom.
Det här är väl inte värre än för så många andra. Jag hade förberedd mig på att arrangera Thomas begravning. Hade tänk mig en ljus och fin minneshögtid i en neutral lokal med vacker musik och blommor. Verken Thomas eller jag har någonsin trott på någon högre makt, därför var tanken på en kyrklig begravning främmad för mig. Jag skulle känna det som hyckleri att blanda in religiösa ceremonier med psalmer och tal om uppståndelse. Min ”tro” är att när det är slut, så är det slut och någon annan tro känns helt fel för mig.
Jag trodde i min enfald att eftersom Thomas son inte brytt sig om sin pappa i någon större utsträckning under sjukdomen - han har hälsat på två gånger under de fyra år vi bott här och den ena gången var främst för att utverka 150 000 kr av Thomas - så skulle han inte heller bry sig om sin pappas begravning. För 2½ år sedan kom vi till dem, det var meningen att Thomas skulle bo hos dem några dagar, men när Martin såg att Thomas hade bajsat på sig, vägrade han att låta Thomas bo hos sig och sin familj. Jag fick skyndsamt hitta annat boende till honom. Hans bror och syster delade på värdskapet i stället, så jag kunde få lite ledigt.
Men i stället för att låta mig ta hand om begravningen, bestämde Martin allt tvärtemot min planering. Han bestämmer allt enligt lagen och jag inget. Det ska nu bli gudstjänst och minneshögtid i en kyrka. Den musiken jag tänkt ut diskvalificerades direkt, det ska bli psalmer och allt vad som hör till religionen. Jag känner mig helt knäckt av hans sätt att ta över, han har inte frågat vad jag tycker eller tänker, han har inte ens hört av sig sedan jag meddelade att Thomas hade dött. Jag är så besviken och arg och har beslutat att inte gå på begravningen. Jag har tänkt så här: Om jag går, så får jag aldrig tillfälle att visa honom och andra, hur sviken och ledsen jag känner mig, alla kommer att tro att jag bara är naturligt ledsen och tänka att Martin är en kärleksfull och omtänksam son, vilket han absolut inte har varit. Om jag inte går, kommer åtminstone några att undra varför och kanske få ett svar.
Jag visste ju att Thomas skulle dö, men det här var jag helt oförberedd på. Jag är så arg och kränkt, det går inte att sluta älta allt detta. Särskilt på natten kommer de negativa tankarna, vilket gör det svårt att sova - just nu mår jag inte alls bra. Jag kan tänka mig att Martins handlande står för en massa obearbetade känslor, som han bär på, men jag kan inte förlåta honom. Hoppas att jag snart blir mig själv igen och kan gå vidare.
Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...
T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.
...
I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...
Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...
När jag hälsade på T i tisdags kom den fråga upp, som jag ju har varit förberedd på en tid. Lena, som är sjuksköterska på Stuxgården, bad att få prata med mig i enrum. Hon hade tidigare, sa hon, bett läkaren på boendet, att ringa mig; men ha...
Presentation
Fråga mig
Kalender
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
||||||
5 |
6 | 7 |
8 |
9 |
10 | 11 |
|||
12 |
13 |
14 | 15 |
16 |
17 | 18 |
|||
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
|||
26 |
27 | 28 |
29 |
30 |
31 |
||||
| |||||||||
Sök i bloggen
Senaste inläggen
- Det är skillnad på lag och moral
- En vacker dag att dö
- Släpp taget!
- På väg mot slutet
- Man är så beredd - och ändå inte.
- Vägen bort
- Salutogen
- Svårt att äta
- Förfall
- Lägesrapport
- Dålig, sämre, .....
- Det blir bättre, när det blir sämre
- Nån mening?
- Klackarna i taket
- Lek med lego