I förgår träffade jag min anhörigstödjare, Elisabeth. Hon är en härlig människa. Positiv och empatisk. Det är så skönt bara att få prata av sig med någon, som vet hur jag har det. Jag känner att hon verkligen förstår, inte bara vill vara snäll, utan verkligen vet hur det kan vara.

Det visade sig, att vi var jämgamla och i grunden har samma yrke – sjuksköterska. Hon sa att jag verkar må bra trots min jobbiga situation – att det lyser om mig. Det var ju snällt sagt. Om det är någon det lyser om, så är det hon. Hon kanske bara är väldig proffsig, men hon verkar så mänsklig och varm.

-          -     -

Det har kommit en kallelse till blodprovstagning för T´s del. Det ska väl vara början till demensutredningen förstår jag. Skönt att den börjar nu. Under tiden fortsätter T att bli mer och mer passiv och initiativlös. I går låg han på sängen hela dagen. Han gick upp för att äta frukost vid halvelva och dricka kaffe vid ett, men han klädde aldrig på sig under hela dagen, utan gickbara upp som hastigast i kalsongerna. Först kvart över sex, när jag gjort kvällsmat, satte han på sig kläderna, åt och satte sig sedan framför tv´n. Han gick ut en liten kiss-tur med hunden vid nio. I övrigt var han inte utomhus på hela dagen. Med sin MSA, är det viktigt att motionera och träna så mycket det går; men om han fortsätter så här, kommer väl hans kropp att stelna till helt och hållet.