De senaste två dagarna har T haft en ögoninfektion. Jag vet att det förmodligen är en ganska banal infektion, även om den ser dramatisk ut med röda irriterade ögonvitor. Men Ts vitor är inte bara röda och irriterade, de är också knöliga och med tanka på att han påstår sig ha linser, så blir jag lite orolig, att det är något allvarligt, som kan skada hans öga.

Det här med linserna är ju en egen historia. Han hävdar envist att han har långtidslinser, även om varken jag eller hans bror kan se några linser. När jag frågar när han satt in de senaste, påstår han att det är två veckor sedan, fast det säger han varje gång jag frågar. I badrumsskåpet ligger samma antal små förpackningar med linser kvar, som jag har lagt på minnet. Inga har försvunnit sedan jul, då jag började uppmärksamma problemet. Men jag vet ju sen tidigare att han brukade ha något par i reserv i sin necessär, så jag känner mig lite osäker. Han tar ofta lång tid på sig därinne i badrummet på morgonen, så man kan ju undra vad han egentligen sysslar med där. Jag följer inte med in i badrummet i samband med hans morgontoalett. Vem gör det förresten?

T har alltid haft dålig syn och har haft glasögon sen han var barn. Det ligger i släkten; hans mamma hade också starka glasögon och en moster blev helt blind på äldre dagar. Som vuxen gick han över till linser i stället. På morgonen när han var frisk, har jag sett hur dålig syn han faktiskt har. Om han skulle läsa något utan linser, har han varit tvungen att hålla texten nära näsan för att kunna läsa. Med tanke på hans pågående ögoninfektion, så kände jag mig nödgat att ta itu med saken, så inte ögonen skulle bli ännu mer skadade av en eventuell kvarvarande lins.

–        Har du verkligen linser?

–        Ja!

–        Men jag ser inga. Är du verkligen säker?

–        Ja!

–        Men de syns inte. Kan en lins ha fastnat uppe under ögonlocket och gett dig en infektion?

–        Vet inte.

–        Nej, nu ringer jag och bokar en tid till läkaren, så inte dina ögon blir skadade.

Sagt och gjort! Egentligen hade de ingen tid, men mottagningssköterskan tyckte också det lät lite komplicerad med en lins som kunde gömma sig därunder ögonlocket, så vi fick en sen tid efter alla andra.

Tyvärr fick vi en läkare med färsk utländsk bakgrund, som därför inte var så bevandrat i svenska språkets alla nyanser. Jag betvivlar inte att en läkare med utländsk utbildning men med svensk legitimation, har tillräckliga yrkeskunskaper, men de bristande språkkunskaperna är ett handikapp för både läkaren och patienten och kan nog ställa till en hel del felaktigheter. Till att börja med förstod han inte att jag var Ts fru, så det fick jag börja med att förklara. Och sen orsaken till att jag var med och talade i Ts ställe - att T har en neurologisk sjukdom, som gör att han har svårt att prata och förstå sammanhanget. Allt detta står ju i Ts journal från Neurologen, så om läkaren hade gjort sig besväret att läsa på i journalen före besöket, så hade han kanske förstått lite bättre. Men besöket var ju inbokat med kort varsel, så det hade han nog inte hunnit med. Jag hade försäkrat mig om, att de hade samma journalsystem, så det fanns inget hinder för honom att få tillgång till Ts journal. Samtidigt vet jag ju, att jag inte heller alla gånger hinner läsa in mig på en patient innan jag träffar denne. T själv sa ingenting, utan satt bara bredvid och småflinade, som han brukar. Tack vara läkarens klena språkförståelse var det lite svårt att på ett fint sätt förklara att Thomas inte är riktig tillräknelig samtidigt som han själv satt bredvid och hörde på. Jag är inte säker på att läkaren förstod detta problem.

Läkaren tittade i alla fall i Ts öga och konstaterade ett han hade en ögoninfektion (Tack för den diagnosen, den hade jag redan ställt själv). Jag fick nu fråga en extra gång, om han kunde se någon lins, men det fanns ingen lins i ögat, sa han. Han tittade bara med blotta ögat och kollade inte alls under ögonlocket, så jag känner mig inte riktigt nöjd med den undersökningen, men hur ifrågasätter man en yrkesmans färdighet på ett fint sätt, när han inte riktigt förstår vad man säger? Å andra sidan är det nog så, att det inte finns någon lins därinne. Jag har ju alltid tidigare kunnat se hans linser, varför skulle jag inte kunna se dem nu?

När vi kom ut till bilen kunde jag inte låta bli att pika T lite, trots att jag vet att man inte ska konfrontera den dementa med sin oförmåga till konstruktivt tänkande, men jag hade väl ändå hoppats att han skulle ha lite vett kvar.

–        Du har ju inga linser!

–        Jo, jag HAR linser.

Jag suckade och la ner saken. Tror han att han har linser, så får han väl tro det. Vad spelar det för roll egentligen? Det nyttjar tydligen inte att diskutera saken. I stället åkte vi till apoteket för att hämta ut en salva, som den goda doktorn skulle skriva ut.