Direktlänk till inlägg 4 mars 2016

In i dimman

Av Anhörig - 4 mars 2016 09:31

Dagarna – och det som kallas livet – framskrider sakta för T på Stuxgården i Fårösund. Det känns som T mer och mer glider in i en ogenomtränglig dimma, där jag inte kan hitta honom. Han blir liksom sakta allt mera suddig.


Fast han känner i alla fall igen mig, när jag hälsar på. Blir glad och griper efter min hand. Däremot verkar han ha glömt, när hans kompisar var och hälsade på för inte alls länge sedan. Den som initierade hela besöket, Janne, kommer han inte ihåg, när jag hälsar ifrån honom. Janne ringde nyligen för att höra hur det är med T och bad min hälsa till honom.

-          Kommer du ihåg Janne?

-          Nä!

-          Men kommer du inte ihåg att dina gamla kompisar var här och hälsade på?

Han skakade svagt på huvudet och såg väldig tveksam ut. Så synd, han var ju så glad åt det då.


Jag vet att man inte ska fråga: ”Kommer du ihåg?”, men jag vill ju veta hur han utvecklas. Eller snarare avvecklas. Om jag inte frågar, vet jag ju inte.


I går var barnbarnet, Emelie, och jag där och hälsade på. Emelie har sportlov just nu och är på Gotland hos ”mommo”. Sist vi var där, var det en av de boende, som bad Emelie att hjälpa honom. Han stod där i korridoren med byxorna och blöjorna halvt nerdragna och frågade henne: ”Kan du hjälpa mig att dra ner byxorna?” Hon kom, fnittrande och lätt förvånad, in till T och mig på rummet och berättade det. Som tur är, är Emelie ganska naturlig av sig och inte så lättskrämd, så hon tog inte illa vid sig.


 

Vi hade med oss ett helt nytt bord och två stolar till T´s rum, som vi hjälptes åt att skuva ihop. Det tog en stund att läsa bruksanvisningen och sätta dit alla skruvar. Först vände T sig på sängen, där han låg och tittade på oss, men efter en stund vända han oss ryggen och blundade (sov?). Det kändes inte som han var särskilt intresserad eller glad åt de nya möblerna.


 



En personal berättade att han de senaste nätterna har varit vaken och vandrat omkring. Tidigare, här hemma, har han alltid sovit gott på nätterna. Är det kanske så att han börjat vända på dygnet? Det är inte ovanligt hos dementa, vet jag.

Vi åkte därifrån, när det var dags för lunchen. Det sista jag såg av honom, var när en ur personalen hjälpte honom att sätta sig vid bordet. Han hade stora problem att komma ner på stolsitsen. Jag vet ju hur svårt han har att äta med bestick, man får hjälpa honom att skära upp maten, för det klarar inte hans allt sämre finmotorik. Undrar hur länge han kan äta själv? Sen måste någon mata honom. Fler och fler, för oss friska, funktioner försvinner så sakteligen. Jag vet ju hur förloppet kommer att utvecklas, men det gör mig så ledsen och beklämd. Jag kan gå därifrån och lämna allt bakom mig, det kan inte han.

 
ANNONS
 
Maria

Maria

4 mars 2016 10:51

Varm kram!

http://www.mariabjörkman.se

 
Ingen bild

Skånskan

5 mars 2016 11:06

Vad jobbigt att det går utför så snabbt. Finns inte mycket tröst att ge. Men mitt i ledsamheter var det skönt att du kunde släppa i tid så inte du gick under. Varm kram till dig.

 
Åke

Åke

6 mars 2016 22:23

Han griper efter din hand... Så fint. Tänk på det.

http://www.nacka144.se

 
Ingen bild

Lena

8 mars 2016 18:47

Hej! Jag är precis i början av min resa. Maken fick sin demens diagnos för några veckor sedan. Är just nu i ett inferno av vårdplanering, dagvård, biståndsbedömning, fullmakter, hemtjänst och framförallt sorg och vrede. Av en händelse hittade jag din blogg och tack och lov för det! Jag vill tacka för dina texter! Dom har varit till stor hjälp. När jag läser känns det som en lättnad att man får bli arg och känna sig lurad på hela livet! Alla planer vi hade har med ens blivit grus och aska. Livet är över jävligt tungt ibland! Lena

Anhörig

13 mars 2016 20:20

Hej Lena!

Ja, det är ett inferno. Hoppas att du får hjälp med allt och att du får ordning på din tillvaro. Kom i håg att det är du som vet hur det är, låt ingen annan säga hur du ska känna.

Du ska veta att det är en hel del som skrivit till mig, såna som är i samma situation som vi, fast i olika stadier.

Själv har jag börjat få hyffsat näsan ovanför igen. Nu känns livet ganska skönt för mig faktiskt. Sen kan det säkert komma dippar, men det får jag ta när det kommer.

Vill du komma i kontakt med mig lite mera privat, så är du mycket välkommen att maila mig: rebecka.grasman@gmail.com

/R

 
elina

elina

20 mars 2016 18:04

Hej!
Jag har nu läst hela din blogg. Vädret blev uselt för promenad.

Har känt igen mig flera gånger även om jag tror att du har haft det tuffare än jag. Ca 5 år sedan drabbades min sambo av något, kanske en infektion läkarna löste aldrig orsaken, han tappade minnet på en vecka. Han rasade totalt i kondition och låg inne i tre månader. Jag gav upp att ta det nya jobbet jag var precis erbjuden och tog hand om honom. Har avlastning 20 timmar samt dagvård en dag i veckan.
Nu efter 5 år börjar jag känna samma som du beskrev. Vad är kvar av kärleken när man är en vårdare? Dock är min sambo världens snällaste. Det håller just nu. Om framtiden vet vi inget.

Ha det bra med ditt nya liv! Det var givande att läsa din resa.

http://blogg.iniskogen.se

Anhörig

21 mars 2016 20:40

Vi har alla vårt lilla privata inferno. Tänk så många anhöriga, som kämpar i det tysta. Samhället skulle inte klara sig utan oss. En kärlekshandling? Ett offer? Det är nog många som förväntar sig att vi ställer upp. I nöd och lust... Jag är väl inte den typen liksom, alldeles för egoistisk. Jag vill fortsätta leva mitt liv, jag vill njuta så länga jag kan.

Men tack för dina snälla ord, de värmer verkligen. Och du - kämpa på! Och gör med ditt liv, så du inte ångrar dig, när det är för sent. :-)

 
elina

elina

22 mars 2016 12:51

Tack!
Du är inte en egoist.

http://blogg.iniskogen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - Söndag 19 mars 20:20


Innan T fick sin diagnos 2013, förstod jag att det var någon typ av underdiagnos till Atypisk Parkisonism (Vi fick först diagnosen MSA, men 2015 CBD). Jag dammsugade Internet på information och läste allt som fanns – det var inte mycket. Att veta all...

Av Anhörig - Onsdag 22 feb 09:34


Förra veckan härjade vinterkräksjukan på T´s boende. Med anledning av Alla hjärtans dag hade jag köpt en ask med chokladhjärtan till honom, men mitt besök blev inte så långt som jag tänkt med tanke på smittorisken. Personalen berättade att han hade k...

Av Anhörig - Torsdag 26 jan 07:53


    Så här kan det se ut, när jag försöker förstå.   Det finns de som uttröttas av den dementas ständiga frågor. Samma frågor hela tiden, samma svar. Jag kan förstå hur nedbrytande det är. Men samtidigt önskar jag att T kunde tala. Eller åtminst...

Av Anhörig - 14 oktober 2016 19:19


  Nu har T bytt rum på boendet. Anledningen är att han har fått så svårt att röra sig, stel och spastisk som han är och därmed också är svår för personalen att förflytta. Så nu har han fått flytta till ett rum med lift i taket.   Jag fick välj...

Av Anhörig - 4 september 2016 07:50


    Det finns en facebook-grupp för patienter och anhöriga med T´s sjukdom. Där skriver en av de anhöriga till en man med PSP (en sjukdom som är lik T´s sjukdom CBD) så här:   Det är hemskt att vara anhörig till någon med en så här svår sjuk...

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se