Direktlänk till inlägg 15 mars 2016

Mitten av mars

Av Anhörig - 15 mars 2016 18:34

I går var jag på boendet i Fårösund och hälsade på T. Nu är det svårt för honom att komma upp ur sängen själv; men Helen (hans kontaktperson) låter honom försöka så mycket som möjligt – det är ju träning det också. Fast klockan var över 10:00, då jag kom, låg han och sov. Han hade dock varit uppe och ätit frukost tidigare. Helen tog honom med sig ut i badrummet och duschade honom. Sen satte hon på honom en morgonrock. Det gillade han att tassa runt i på morgnarna tidigare, när han var frisk. Jag är så tacksam att jag inte behöver vara hans vårdare, utan kan vara – hustru? – nja, snarare anhörig.


 


Jag hade köpt med semlor, som han gillar och tidigare brukade köpa så här års. Han kan inte äta den med bestick, men eftersom vi satt inne på hans rum, så uppmanande jag honom att äta med fingrarna. Själv gjorde jag likadant. Helen hämtade kaffe till honom och the till mig. Hon passade upp på oss, det kändes riktigt lyxigt. Jag berättade för honom att två av mina barn går i väntans tider och han verkade förstå detta, han verkade till och med tycka att det var jätteroligt. Men så har ju mina barn under våra år tillsammans blivit ”våra barn”.


Jag berättade allt jag kunde komma på som hänt sen senast. Han kan ju inte prata, så det är jag som får sköta snacket. I dag lyckades jag ganska bra med att hålla igång samtalsämnena, men till slut tog de slut och jag började känna av den oro jag känner, när jag inte vet hur jag ska underhålla honom. Jag reste mig och fick honom att göra samma med en viss hjälp av mig, men sen när han skulle försöka att gå från bordet till sängen var det stopp. Jag lyckades inte att få honom ur fläcken. Till slut fick jag vrida honom, så att fötterna snurrade runt på golvet och han stod med rullatorn framför sig. Därifrån kunde han gå den lilla biten till sängen med stöd. Där blev det åter bökigt att få honom tillrätta på sängen, så han kunde lägga sig i lagom läge och inte för långt ner mot fotändan, som det gärna blir när den som är orörlig, ska lägga sig.


Jag undrade i mitt stilla sinne, hur längt det är till han inte längre kan hjälpa till. Det är så sorgligt att tänka på hur han sakta, men utan nåd, blir sämre. Jäkla sjukdom det här! Inte mycket bättre än ALS, bara lite långsammare. Frågan är väl om det är bra eller dåligt?

 
ANNONS
 
Znogge

Znogge

19 mars 2016 17:56

Ja, det är en befogad fråga att ställa när det gäller sjukdomar som inte blir bättre utan bara går på ett håll. Min svärmor har ju alzheimers och det blir liksom inte bättre utan bara jobbigare. Är man då 86 år så tänker vi anhöriga lite krasst i frågan för nog är det smärtsamt...

http://znogge.wordpress.com

 
Karin

Karin

24 mars 2016 14:34

När ett förlopp är så utdraget, flera år, så ställer man sig frågan helt naturligt: varför! Jag är säker på att T får bra vård där han är nu, för hans orörlighet är svårt att sköta hemma.
Nu får du fokusera på de små nya barnbarnen som ska komma till världen, och ta hand om dig själv!
Jag önskar dig en fin påsk!
Kramar Karin

http://pixelmojan.se

Anhörig

24 mars 2016 16:45

Tack ska du ha! Det samma!

 
Åke

Åke

25 mars 2016 16:29

Så fint med semlorna 👍

http://www.nacka144.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - Tisdag 27 mars 08:26

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

Av Anhörig - Lördag 17 mars 19:16

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

Av Anhörig - Onsdag 14 mars 07:22


    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

Av Anhörig - Lördag 10 mars 19:07


    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Av Anhörig - Tisdag 6 mars 16:00


Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se