Direktlänk till inlägg 25 maj 2016

Ett besök

Av Anhörig - 25 maj 2016 07:39

 


Det har gått ytterligare en tid och T´s försämring tassar på.


För ett par veckor sedan var T´s bror H på Gotland för att hälsa på. H brukar sova över hos mig, men just då jobbade jag och jag hann inte prata med honom efteråt. Jag frågade T hur det hade varit, men han kom inte ihåg att brorsan hade varit där. I stället mailade jag H och frågade hur besöket hade förlupit. Han svarade: ” Jag upplevde det som att han blev förvånad men samtidigt glad när jag kom, trots att jag hade skickat ett vykort och att Helen hade lovat att prata med honom samt att jag förmodar att du också hade sagt det. Jag noterade den fysiska försämringen och mentalt verkar han inte alltid vara med. Att han glömt att jag varit där är jag inte speciellt förvånad över med tanke hans allmänna reaktioner”.


Nu i helgen var T´s syster också här och hon bodde hos mig under besöket. Som alltid tycker jag att det är väldigt trevligt, när hon hälsar på. Vi äter gott och går sköna promenader. Mycket tjejsnack blir det. På lördagen var vi hos T.

När vi kom in till honom vid 10-tiden, låg han fortfarande och sov. Hunden for som vanligt upp i sängen och hälsade översvallande på honom.

 


När han fick syn på sin syster, tyckte jag att han såg ut som om han inte visste vem det var. Men det är väldigt svårt att tolka vad han tycker och menar, eftersom han inte kan prata eller ge uttryck för vad han tänker – eller inte tänker. Man får försöka läsa hans ansiktsuttryck. Det kan ha varit förvåning också, trots att jag vid förra besöket berättat att hon skulle komma, så kan han naturligtvis ha glömt det. Eller om han glömt henne, vad vet jag.


Personalen tog, som alltid, upp honom och klädde honom. Sen frågade de, vad vi hade för planer och när vi sa att vi ville gå en promenad med T, så satte de honom i rullstolen. De är alltid så hjälpsamma. Sanna vardagshjältar!


Vädret var underbart och promenaden var skön för oss alla. För oss draghästar, svägerskan och jag, var det lite övningskörning. Jag har ju kört många rullstolar i mitt yrkesliv, men det verkar finnas en outsinlig variation av dessa hjälpmedel och varje manick har lite olika funktioner. Vi fick hjälpas åt att knuffa i en liten backe. När det är tungt, är det skönt att vara två. Vi tog en glass i Fårösunds centrum, där vi satt och tittade på kommersen – ännu har inte den stora turisttillströmningen startat, då bilarna köar i timmar för att komma med färjan till Fårö. När glassen var slut, gick vi förbi Röda Korset, där vi shoppade loss. Vi hittade flera fina plagg till löjligt låga priser. En sann guldgruva och min nya favo-syssla.


Då vi kom tillbaka till serviceboendet, var det dags för lunch och vi gjorde oss klara för att lämna Stuxgården. När T´s syster skulle säga adjö till honom, satt han och åt rostbiff med potatisgratäng - inte med kniv och gaffel, inte med sked, utan med fingrarna. Jag förstår att hon tog illa vid sig av det, det var så förnedrande. Alla små försämringar är sorgliga att se, men en del är mer plågsamma än andra.


 
 
Karin

Karin

25 maj 2016 20:55

Som anhörig är det svårt att se försämringar. Man hoppas ju alltid, och blir besviken när det inte infrias. Ändå vet man innerst inne.
Alla som jobbar inom vården är som du säger: Vardagshjältar.
Vi har svärmor på ett äldreboende nu, och de gör allt för att hon ska må bra. Hon är nu trygg, det är svårt att vara 92 år, se och höra dåligt, och inte kunna lita på den hemtjänstpersonalen som kommer. Men det är ett minne blott!
Kramar Karin

http://pixelmojan.se

 
Mia

Mia

25 maj 2016 23:22

Ja det känns väldigt svårt att se närstående så sjuka. Livet är inte alltid vackert.

http://miatankar.wordpress.com

 
Astrid Ahlberg

Astrid Ahlberg

27 maj 2016 23:02

Så småningom kommer min make hamna på någon sorts boende i stil med Ts, så det är lugnande att höra positiva kommentarer om personalen, för det mesta är det ju lättare att ta upp det negativa!

http://astridahlberg.blogspot.se

 
Åke

Åke

28 maj 2016 04:41

Människans bäste vän glömmer inte... Mentala biten för nära anhöriga kan vara svår. Man reagerar olika... Och man ska vara försiktig att dömma andra innan men ens vet... Jag tycker du är så stark som kan skriva alla dessa rader om T. Dessutom mycket bra.

http://www.nacka144.se

Anhörig

29 maj 2016 20:21

Tack Åke!

 
Camillaomartinsson@gmail.com

Camillaomartinsson@gmail.com

29 maj 2016 18:29

Hej . Riktigt bra skrivet alltihop. Ligger I skilsmassa med en man 55
Ar, pa hans initiativ. Har efter ar av letande hittat frontallobsdemens och kanner att jag nog hittat fragan till hans personlighetsforandring och alla konstigheter m m. Tyvarr ar manga symptom klockrena! Och jag har inte blivit helknapp! Min fraga ar, om det finns fler sidor att lasa ? Hur det var I borjan? Sidan 1 I bloggen ar ganska langt in I forloppet troligtvis. Min historia ar milsvils lang. Vi hade varit tillsammans I 34 ar. Jag och 3 barn fattar att nagot ar helfel, men deprission och KBT -

http://Nej

Anhörig

29 maj 2016 20:21

Oj! Dina frågor är inte helt lätta att besvara så här kort; men jag förstår hur du känner dig. Precis så var det för mig också, man är säker ibland och så blir allt bra ett tag och man tänker att man nog bara misstagit sig. Och så växlar man mellan säkerhet och osäkerhet, mellan hopp och förtvivlan.

Mitt råd är: Ta kontakt med en anhöriggrupp- eller stödjare. Alla kommuner är skyldiga att tillhandahålla sådan, men sen är det olika hur de löser det och vad de har att erbjuda. Det var till stor hjälp för mig. Att få träffa andra med samma problem är en kick - man inser att det finns andra med en liknande historia, att man inte är helt ensam.

Sen finns det ett oräkneligt antal sidor på Internet förstås, där kan man söka i dagar och nätter, det gäller bara att ändra sökorden lite grann, så dyker det upp ny info. När man läst så mycket man orkar, kan man till slut få ett sammanhang, som ger ett svar, men kanske ändå inte fullt tillfredsställande, och så söker man vidare. Frågorna väller ändå över én. Jag känner igen det.

Numera har jag kommit över "söka-svar-på-vad-det-är-stadiet" och förlikat mig med att "det är så här" och det kommer bara att bli sämre. Det finns ett lugn i det också faktiskt.

Om det kan vara till någon hjälp för dig, får du gärna maila mig på min privata mail: rebecka.grasman@gmail.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - 27 mars 2018 08:26

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

Av Anhörig - 17 mars 2018 19:16

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

Av Anhörig - 14 mars 2018 07:22


    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

Av Anhörig - 10 mars 2018 19:07


    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Av Anhörig - 6 mars 2018 16:00


Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...

Skapa flashcards