Direktlänk till inlägg 11 augusti 2016

I går tog jag bilen till Fårösund

Av Anhörig - 11 augusti 2016 09:16

 


Jag gjorde mitt veckoliga besök hos T igår eftermiddags. Han låg på sängen med en filt över sig, som han ofta gör. Det var ett lika händelsefattigt besök som vanligt – det är så svårt att ensam sköta ett samtal i längden. T har ett papper med ”Ja” och ”Nej”, så att han kans svara på mina frågor. Hitintills har jag tyckt att det var bra, men nu börjar jag tveka på att det fungerar.


För ett par veckor sedan ringde en sjukgymnast och erbjöd en ortos till T (En ortos är ett kroppsburet hjälpmedel som vanligen används för att mekaniskt påverka rörelseapparaten genom tryck mot kroppsdelarna. Syftet kan exempelvis vara att lindra smärta, underlätta gång eller motverka kontrakturer (felställningar) i leder.)) ”Visst”, sa jag, ”det låter bra”. Nu frågade jag honom, med hjälp av ja/nej-listan, om ortosen kommit. ”Ja” svarade han, men han hade den inte på benet, så jag satte igång att genomsökte rummet. Jag hittade den ingenstans. Så nu undrar jag, om hans tendens att svara ”ja” på allting inte bara är en oförmåga att uttala orden. T har ju alltid varit en glad och positiv människa, så alla svar blir oftast positiva.


När jag frågade, om det var bra i övrigt med honom, svarade han däremot ”nej”. Jag frågade om orsaken till det, var att kroppen blivit sämre och han medgav att det var skälet. Hans kropp blir ju mer och mer obruklig. När han ska förflyttas, tar personalen ofta till rullstolen numera i stället för rullatorn. På bordet i hans rum låg ett sådant skärp, som man sätter runt midjan, med handtag för att personalen lättare ska kunna stödja och lyfta patienten.

Jag skulle ha kunnat fråga personalen om mina funderingar; men jag spar frågorna till nästa gång. Jag väntar till ordinarie kontaktpersoner återkommer. Inte för att det är något fel på sommarpersonalen, all heder åt de som jobbar under semestern, så att alla kan få ledigt.


Nästa vecka kommer T´s bror och hälsar på, så då slipper jag ett besök. Jag har gjort upp med mig själv, att en påhälsning i veckan är det minimum av besök, som T har rätt till. En skuld som jag betalar av till honom, för att han gått med på att bo på ett boende och därmed befriat mig från bördan – min skuld att som hustru ta hand om honom i nöd och lust. Nu är vi ju skilda sen några månader tillbaka, så rent juridiskt är jag inte hans hustru längre. Men min moraliska skyldighet är ett ok jag bär för alltid. Hans liv är slut, i alla fall det liv som är värt att leva, men han har gett mig mitt liv tillbaka, genom att låta andra ta hand om honom.


Ibland, när jag hälsat på, så kommer det över mig – tankarna på hur roligt vi kunde ha haft under vår tid som pensionärer. Allt vi skulle ha gjort tillsammans om han varit frisk.

 
ANNONS
 
Ingen bild

Nadia

15 augusti 2016 00:05

Kramar till er båda ❤ tänker ofta på er båda.

Tankar om "han var friskare" finns hos mig och våra barn ofta (5 och 7 år). Vi saknar den make och far han var innan hjärtoperationen 2012. Saknaden leder ofta till skuld "han lever ju" men vi saknar så förfärligt det som var och kunnat vara.

Kram och tack för dina uppdateringar. Allt gott ❤

Anhörig

18 augusti 2016 20:00

Stor kram tillbaka.

 
Anna-Carin

Anna-Carin

22 augusti 2016 23:40

Å dessa skuldkänslor! Hur väl känner jag inte igen dem! Men jag intalar mig att jag inte varit till mycket nytta om situationen som var hade fått fortgå, och jag tror jag lämnat skulden åt sidan - ibland iaf.

http://www.tankarinutid.blogspot.com

Anhörig

23 augusti 2016 09:16

Ibland iaf? ;-) Ja, du ser.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - Söndag 19 mars 20:20


Innan T fick sin diagnos 2013, förstod jag att det var någon typ av underdiagnos till Atypisk Parkisonism (Vi fick först diagnosen MSA, men 2015 CBD). Jag dammsugade Internet på information och läste allt som fanns – det var inte mycket. Att veta all...

Av Anhörig - Onsdag 22 feb 09:34


Förra veckan härjade vinterkräksjukan på T´s boende. Med anledning av Alla hjärtans dag hade jag köpt en ask med chokladhjärtan till honom, men mitt besök blev inte så långt som jag tänkt med tanke på smittorisken. Personalen berättade att han hade k...

Av Anhörig - Torsdag 26 jan 07:53


    Så här kan det se ut, när jag försöker förstå.   Det finns de som uttröttas av den dementas ständiga frågor. Samma frågor hela tiden, samma svar. Jag kan förstå hur nedbrytande det är. Men samtidigt önskar jag att T kunde tala. Eller åtminst...

Av Anhörig - 14 oktober 2016 19:19


  Nu har T bytt rum på boendet. Anledningen är att han har fått så svårt att röra sig, stel och spastisk som han är och därmed också är svår för personalen att förflytta. Så nu har han fått flytta till ett rum med lift i taket.   Jag fick välj...

Av Anhörig - 4 september 2016 07:50


    Det finns en facebook-grupp för patienter och anhöriga med T´s sjukdom. Där skriver en av de anhöriga till en man med PSP (en sjukdom som är lik T´s sjukdom CBD) så här:   Det är hemskt att vara anhörig till någon med en så här svår sjuk...

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se