Direktlänk till inlägg 11 augusti 2016

I går tog jag bilen till Fårösund

Av Anhörig - 11 augusti 2016 09:16

 


Jag gjorde mitt veckoliga besök hos T igår eftermiddags. Han låg på sängen med en filt över sig, som han ofta gör. Det var ett lika händelsefattigt besök som vanligt – det är så svårt att ensam sköta ett samtal i längden. T har ett papper med ”Ja” och ”Nej”, så att han kans svara på mina frågor. Hitintills har jag tyckt att det var bra, men nu börjar jag tveka på att det fungerar.


För ett par veckor sedan ringde en sjukgymnast och erbjöd en ortos till T (En ortos är ett kroppsburet hjälpmedel som vanligen används för att mekaniskt påverka rörelseapparaten genom tryck mot kroppsdelarna. Syftet kan exempelvis vara att lindra smärta, underlätta gång eller motverka kontrakturer (felställningar) i leder.)) ”Visst”, sa jag, ”det låter bra”. Nu frågade jag honom, med hjälp av ja/nej-listan, om ortosen kommit. ”Ja” svarade han, men han hade den inte på benet, så jag satte igång att genomsökte rummet. Jag hittade den ingenstans. Så nu undrar jag, om hans tendens att svara ”ja” på allting inte bara är en oförmåga att uttala orden. T har ju alltid varit en glad och positiv människa, så alla svar blir oftast positiva.


När jag frågade, om det var bra i övrigt med honom, svarade han däremot ”nej”. Jag frågade om orsaken till det, var att kroppen blivit sämre och han medgav att det var skälet. Hans kropp blir ju mer och mer obruklig. När han ska förflyttas, tar personalen ofta till rullstolen numera i stället för rullatorn. På bordet i hans rum låg ett sådant skärp, som man sätter runt midjan, med handtag för att personalen lättare ska kunna stödja och lyfta patienten.

Jag skulle ha kunnat fråga personalen om mina funderingar; men jag spar frågorna till nästa gång. Jag väntar till ordinarie kontaktpersoner återkommer. Inte för att det är något fel på sommarpersonalen, all heder åt de som jobbar under semestern, så att alla kan få ledigt.


Nästa vecka kommer T´s bror och hälsar på, så då slipper jag ett besök. Jag har gjort upp med mig själv, att en påhälsning i veckan är det minimum av besök, som T har rätt till. En skuld som jag betalar av till honom, för att han gått med på att bo på ett boende och därmed befriat mig från bördan – min skuld att som hustru ta hand om honom i nöd och lust. Nu är vi ju skilda sen några månader tillbaka, så rent juridiskt är jag inte hans hustru längre. Men min moraliska skyldighet är ett ok jag bär för alltid. Hans liv är slut, i alla fall det liv som är värt att leva, men han har gett mig mitt liv tillbaka, genom att låta andra ta hand om honom.


Ibland, när jag hälsat på, så kommer det över mig – tankarna på hur roligt vi kunde ha haft under vår tid som pensionärer. Allt vi skulle ha gjort tillsammans om han varit frisk.

 
ANNONS
 
Ingen bild

Nadia

15 augusti 2016 00:05

Kramar till er båda ❤ tänker ofta på er båda.

Tankar om "han var friskare" finns hos mig och våra barn ofta (5 och 7 år). Vi saknar den make och far han var innan hjärtoperationen 2012. Saknaden leder ofta till skuld "han lever ju" men vi saknar så förfärligt det som var och kunnat vara.

Kram och tack för dina uppdateringar. Allt gott ❤

Anhörig

18 augusti 2016 20:00

Stor kram tillbaka.

 
Anna-Carin

Anna-Carin

22 augusti 2016 23:40

Å dessa skuldkänslor! Hur väl känner jag inte igen dem! Men jag intalar mig att jag inte varit till mycket nytta om situationen som var hade fått fortgå, och jag tror jag lämnat skulden åt sidan - ibland iaf.

http://www.tankarinutid.blogspot.com

Anhörig

23 augusti 2016 09:16

Ibland iaf? ;-) Ja, du ser.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - Onsdag 6 sept 22:05


  En av de underbara tjejerna på T´s boende, sa ovanstående ord för något halvår sen och jag förstår precis hur hon menar.   Förr, när T fortfarande kunde gå, gick han ibland ut och ramlade i ett dike, utan att kunna ta sig upp av egen kraft. D...

Av Anhörig - Lördag 5 aug 21:40


Innan jag träffade T, bodde han i ett radhus i en förort till Stockholm. I vardagsrummet hade han valt benvita, långa gardiner med tunna, glesa ränder i ett tunt ylleliknande material. Undrar förresten om det inte är i riktigt ylle, T har alltid vari...

Av Anhörig - Tisdag 4 juli 09:33


    Vi firade T´s 70-årsfest i lördags – han fyllde just denna dag. Jag hade bara tänkt bjuda övriga patienter samt personal på boendet på smörgåstårta, men efterhand som dagen närmade sig tillkom flera andra, så jag fick göra en komplette...

Av Anhörig - Lördag 29 april 11:17


Ofta undrar jag hur det står till i huvudet på T. Hur tänker han? Tänker han på vad som var och sörjer sina förlorade färdigheter? Förstår han vad som händer runt ikring honom? Hur tänker han om sin sjukdom? Tänker han över huvud taget? Kan han före ...

Av Anhörig - Onsdag 26 april 15:27


        Som vanligt är det svårt att, efter inledande berättelserna om de små händelserna under veckan, hitta på något att tala (berätta, han talar ju inte) om vid besöken hos T.   Jag brukar alltid ta en kopp the, bara för att ha något ...

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se