Direktlänk till inlägg 19 mars 2017

På väg bort

Av Anhörig - Söndag 19 mars 20:20

Innan T fick sin diagnos 2013, förstod jag att det var någon typ av underdiagnos till Atypisk Parkisonism (Vi fick först diagnosen MSA, men 2015 CBD). Jag dammsugade Internet på information och läste allt som fanns – det var inte mycket. Att veta allt var mitt sätt att klara av det. När det inte fanns mer att hämta på svenska sidor, letade jag på utländska, mest amerikanske. Jag lärde mig mycket, även om jag ville veta mycket mer. Jag förstod på ett ungefär sjukdomsförloppet och vad vi hade framför oss rent medicinskt.


Vad jag däremot inte kunde läsa mig till, var hur man hamnar i en känslomässigt berg-och dalbana. Det är något man måste ta sig igenom utan bruksanvisning. Så här långt vet jag vad vi gått igenom och hur det har känts, men jag vet inte vad jag har framför mig. Just nu är känslorna helt hanterbara – för mig. För T är de inte längre avläsbara. Jag vet inte vad han tänker eller känner.


Jag har de senaste veckorna misstänkt att han inte känner igen mig längre. Därför har jag, de senaste två gånger jag hälsat på, inte utropat ”Hej” och tittat på honom. I stället går jag bara in och uppträder som en ur personalgruppen, går runt en stund där han sitter i samlings- och matrummet. Han tittar på mig, eftersom jag rör på mig, men jag ser ingen igenkänning i hans ögon. Går jag förbi och fortsätter ut på andra sidan, tittar han inte efter mig eller ser efter var jag tog vägen.


 

Jag får nog acceptera att han har gått in i en egen värld, där jag inte kan följa med. Minnena har jag kvar, men ingen att dela minnena med. Den övergripande känslan är positiv: Fan, va kul vi har haft!

 
ANNONS
 
Mia

Mia

Måndag 20 mars 10:31

Vad ni gått igenom kan jag inte föreställa mig mer än att det varit en förändring jag önskar ingen skulle behöva uppleva.

http://Miatankar.wordpress.com w

Anhörig

Onsdag 22 mars 20:58

Livet är inte rättvist. Eller det kanske är det, just för att ingen vet hur det kommer att bli i framtiden.

 
Maria

Maria

Måndag 20 mars 21:54

Så sorgligt. Men hur du väljer att ta det, är fantastiskt! Även om känslorna går upp och ner och ibland är "all over the place", så tror jag stenhårt på att en liknande inställning till livet underlättar väsentligt. Heja dig!

http://www.mariabjörkman.se

Anhörig

Onsdag 22 mars 20:56

Tack Maria! Du är en sann solstråle.

 
Åke

Åke

Tisdag 21 mars 05:55

...ja utan bruksanvisning... ...sån vacker bild... Ej såna hörlig mening du avslutar med :)

http://www.nacka144.se

Anhörig

Onsdag 22 mars 20:55

:-)

 
Anna-Carin

Anna-Carin

Onsdag 22 mars 00:57

Sorgligt att inte bli igenkänd. Jag utgår från att min man känner igen mig, men sista månaden är jag inte så säker på det längre. Han har nästan helt slutat prata. Han (som varit körsångare i "hela sitt liv") har helt slutat sjunga, sjunger inte heller med längre. Man får hitta sina strategier för att mötena ska bli annat än en monolog från en själv.

http://www.tankarinutid.blogspot.com

Anhörig

Onsdag 22 mars 20:54

En monolog blir det alltid för mig. Min strategi är att visa veckans bilder (jag fotograferar mycket). Då kan jag berätta både med min röst och med bilder.

 
Ingen bild

SundsvallsMicke

Onsdag 22 mars 17:23

Hej.
jag dammsög internet också då vi började min sambos resa i demensvärden. Men det är inget jag rekommenderar för andra.
Har aldrig gråtit så mycket som då.
Hade varit bättre att vänta på diagnosen. Min största farhåga var fontallobsdemens.

Anhörig

Onsdag 22 mars 20:51

Min mans CBD jämförs ofta med frontallobsdemens - mycket likheter finns det. Kan du vara snäll att uppdatera mig. Vilken diagnos har din sambo?

 
Ingen bild

SundsvallsMicke

Torsdag 23 mars 07:53

Alzheimer är det min sambo har. Långt gången.

 
Karin

Karin

Fredag 31 mars 00:15

Fäster mig vid: Fan va kul vi har haft! Det känns bra att du ser tillbaka med glädje.
Kramar Karin

http://pixelmojan.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - Onsdag 26 april 15:27


        Som vanligt är det svårt att, efter inledande berättelserna om de små händelserna under veckan, hitta på något att tala (berätta, han talar ju inte) om vid besöken hos T.   Jag brukar alltid ta en kopp the, bara för att ha något ...

Av Anhörig - Måndag 17 april 11:20


En kväll runt 20:00, jag var trött efter att ha jobbat natt och två kvällar efter varan, då ringde telefonen, det var från boendet: Thomas är dålig; sjuksköterskan har sagt att vi skulle ringa efter en ambulans. Han kissar blod, fick plötslig hög feb...

Av Anhörig - Onsdag 22 feb 09:34


Förra veckan härjade vinterkräksjukan på T´s boende. Med anledning av Alla hjärtans dag hade jag köpt en ask med chokladhjärtan till honom, men mitt besök blev inte så långt som jag tänkt med tanke på smittorisken. Personalen berättade att han hade k...

Av Anhörig - Torsdag 26 jan 07:53


    Så här kan det se ut, när jag försöker förstå.   Det finns de som uttröttas av den dementas ständiga frågor. Samma frågor hela tiden, samma svar. Jag kan förstå hur nedbrytande det är. Men samtidigt önskar jag att T kunde tala. Eller åtminst...

Av Anhörig - 14 oktober 2016 19:19


  Nu har T bytt rum på boendet. Anledningen är att han har fått så svårt att röra sig, stel och spastisk som han är och därmed också är svår för personalen att förflytta. Så nu har han fått flytta till ett rum med lift i taket.   Jag fick välj...

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se