Det var med blandade känslor jag i tisdags lämnade T på Kilåkerns äldreboende.

Innan jag körde honom till boendet, var vi på en anhörigträff. Det var avslutning för anhörigträffarna denna termin och vi fikade i det gröna. En musiker spelade violin och solen sken, det var både vackert och idylliskt. Allt hade varit gott och väl, om det inte var för att T hade glömt att ta sin medicin mot den affektiva inkontinensen (brist på kontroll av skratt och gråt) som är ett symtom av CBD. Tårarna rann efter kinderna och stundtals hulkade han högt. Jag hoppas att den stackars spelmannen inte missförstod Ts känsloyttringar. Lite tokroligt var det ändå – här satt vi i den vackra naturen, åt tårta, drack kaffe, lyssnade på fin live-musik och mådde hur bra som helst, och T bara grät och grät.

Känslor av dåligt samvete är svår att komma ifrån. Har jag verkligen kämpat nog? Har jag gett upp för lätt. Hur ska han känna, när jag överger honom? Samtidigt kändes det otroligt skönt att vara fri, att kunna göra vad jag ville, utan att oroa mig för hur det ska gå för honom, när jag inte ”övervakar” allt. Jag fick släppa kontrollen helt enkelt – både skönt och svårt.

Först var det meningen att den som har hand om placeringen av patienter hade för avsikt att placera honom på Korpen i Visby; men där är det många dubbelrum och få singelrum, så när jag fick höra det, bad jag att få ett annat boende till T.

-          Jag väntar hellre lite längre, om han får komma någon annanstans.

-          Men då har vi plats på Kilåkern.

-          Jamen det passar alldeles utmärkt. Det är ju nära och jag kan lättare hälsa på.

Dessutom tycker jag bättre om miljön där. Det ligger nere vid hamnen i Slite, man kan nästan se Hideviken, där vi bor och personalen verkar trevliga. Han fick ett ganska stort singelrum och TV fanns på rummet.

Onsdag kväll jobbade jag och hade en trevlig ”intro”, Maria, med mig i bilen. Hon ska jobba som vikare hos oss under sommaren och verkar duktig och kvalificerad. Mina order och intentioner var att visa henne, hur vi jobbar och hur man hittar här på ön. Det senare var ju lägligt, eftersom vi passerade både Tingsbrogården i Bro och Kilåkern i Slite.

Först klarade vi av ett snabbt besök hos en patient i Slite och sen åkte vi till Kilåkern.

När vi kom in, satt T vid bordet i köket och blev just serverad en smörgås till kvällsfikat. Han strålade som en sol och verkade glad att se mig. Jag frågade om han trivdes och han sa ja (på sitt lite svårförståeliga vis). Personalen såg lite fundersamma ut; när de såg mig med mina arbetskläder och min namnskylt, där mitt namn och yrkestitel står. Jag hade inte tidigare berättat att jag jobbar i hemsjukvården, men nu förklarade jag kort hur det låg till. Lite konstigt är det ju, när jag har min man på ett boende, där personalen ska ringa mig, eller mina kollegor, och rådfråga vid eventuella medicinska problem.

Torsdag åkte jag till fastlandet, ett av mina barnbarns namngivning skulle firas med en fest för släkt och vänner. Föräldrarna: min dotter, Cornelia, med svärson, hade bestämt att maten skulle ha danskt/gotländskt tema med ”smörebröd” och saffranspannkaka, så jag fick hjälpa till som ”smörrebrödsjomfru” (danska), eftersom jag ju är född och uppvuxen där. Cornelia hade önskat att T också skulle komma, "han har ju varit som en sorts pappa till mig"; men jag vägrade. Jag ville inte, ännu en gång, utsätta mig för att exponera en nerbajsat T för de andra passagerarna. Jag tycker det ärså pinsamt, att det nästan gör ont i själen. För två veckor sedan blev det ju så, när jag tog med honom till Stockholm Marathon (och så oändlig många gånger tidigare). Denna gång ville jag vara fri.

Jag kom hem från resan nu i natt vid 00:30 och i eftermiddag börjar jag ett dubbelpass med både kväll och natt. Vi får se om jag kommer förbi Slite i tjänsten då. Annars åker jag dit i morgon under dagen, för nu är det dåliga samvetet på topp.