Att jag inte skriver så mycket nu, beror inte på att inget händer. Snarare att det som händer är för jobbigt att skriva om, men jag ska försöka.

Den ständiga nedåtgående spiralen fortsätter i samma takt som tidigare. T blir hela tiden sämre Ibland känns det som det stannat upp, men så märker jag att något har försämrats. Det kan vara någon liten upptäckt, som sen inte märks på ett tag; men så återkommer det igen – flera gånger – och jag inser att det faktiskt har gått utför ytterligare en liten bit.

Hans paranoida tendenser har ökat. I förgår hände det två gånger. Först var han uppe och drog i min sovrumsdörr, när jag sov middag inför nattens jobb. Senare, när jag gått ut med hunden, hittade jag honom först inte, sen gick jag upp på övervåningen och där i mitt rum, var han och letade i garderoberna. När jag kom in och frågade vad han letade efter, svarande han efter en viss möda: ”Mannen”. Sen böjde han sig ner och tittade under min säng. Jag känner då en stor uppgivenhet. Vad ska jag göra? Hur jag än gör, så tror han ju att jag har en hemlig älskare på övervåningen. Jag skulle lika gärna kunna ha én där (skulle inte vara så dumt egentligen), jag är ju ändå dömd i förväg.

I dag kom elektrikern, som skulle fixa med kopplingen till avloppspumpen. Jag såg T vanka runt och titta ut efter hantverkarn, som stod där ute vid avloppsbrunnen bakom huset. Själv skulle jag iväg till jobbet, men tvekade att lämna elektrikern och T ensamma. Jag visste inte hur jag skulle förklara att min man är paranoid. Hur förklarar man det för en främling, utan att han tror att han besöker ett dårhus?

Mitt tålamod med T är i stort sett slut och jag skäms. Hans eviga dräll med kiss och bajs äcklar mig, även om jag vet att han inte kan hjälpa det. Jag inser då att jag inte är bra för honom. Jag har inget mer att ge, jag är mest irriterad och till och med elak. Säger saker som jag skäms för efteråt. Och han bara ler – småflabbar – skulle man kunna kalla det. Detta eviga, dumma småskratt i alla sammanhang gör mig galen. T behöver någon som orkar. Någon som kan gå hem och koppla av från honom efter en dag tillsammans.

När T´s bror hälsade på nyligen satt vi och pratade om hur det är med T. Då hör jag mig själv säga: ”Jag vill inte leva så här!” Ibland behöver man höra sig själv säga saker, som man inte visste att man tänker. Det var då det slog mig: Jag vill inte vara gift med en man, jag inte älskar längre. Den insikten har fått mig att bestämma mig för att söka skilsmässa. Vad det kommer att leda till vet jag inte, men det känns rätt att göra så. Jag tog upp saken med T, då han var i en ”klar” period. Först sa han ”ok”, men sen när jag skaffat alla papper och han skulle skriva på, så vägrade han kategoriskt. Jag har försökt att förklara och att få honom att förstå, men nej. I går skickade jag en stämningsansökan till tingsrätten. Det är så man får göra, när den ena parten vägrar. Nu är det i gång! Jag vet inte hur lång tid det tar; men det spelar mindre roll. Det känns bara så rätt.

 

Anna-Lena

1 september 2015 13:19

Det låter hårt.
Men du gör rätt.
Ta hand om dig.
Kram

Anhörig

7 september 2015 23:30

Tack. Ta hand om dig själv du också.

 

Åke

2 september 2015 04:43

Och säkerligen inget lätt beslut att fatta... Men trotts allt måste du känna efter ditt hjärta. Vem mår bra av vad och vise versa...

http://www.nacka144.se

Anhörig

7 september 2015 23:29

Tack för stöd.

 

znogge

3 september 2015 14:25

T är inte längre den man som du gifte dig med vilket i sig är en stor sorg. Det han behöver är nu är vård och det blir anhöriga övermäktigt. Så jag tycker inte ditt agerande är konstigt...

http://znogge.wordpress.com

Anhörig

7 september 2015 23:29

Tack!

 

Pia@hanserkers.se

5 september 2015 13:09

Hej! Jag förstår dig till 100 %! Du ska inte behöva orka leva med den person din man nu blivit. Men..... Jag bara undrar..... Om ni skiljer er ska han ha halva era tillgångar....halva huset. Om ni inte har någon typ av äktenskapsförord. Jag har ju ingen aning om ni redan organiserat sådant...... Kan du köpa ut honom?..... Han är färdig för att hamna under vård på heltid, är det nödvändigt att skiljas då???
Förlåt om jag trampar på någon tå. Det var inte meningen.......

Anhörig

7 september 2015 23:28

Du får fråga :-) Vi har äktenskapsförord och huset står på mig. Jag skilljer mig mest av känslomässiga skäl, inte av praktiska.

 

Maria Björkman

8 september 2015 00:30

Så stark och modig du är. Heja, heja!

http://www.maria-yogini.blogspot.se

Anhörig

8 september 2015 19:01

Dina ord glädjer mig :-)

 

Skånskan

8 september 2015 16:26

Hej! Jag tycker du fattat ett klokt beslut. Du har så många värdefulla år kvar och du är värd att leva ditt liv fullt ut. Du är ärlig då du begär skilsmässa eftersom det inte längre finns någon kärlek kvar.Ha inget dåligt samvete för jag är övertygad om att T får den bästa vård på ett boende. Hoppas det löser sig snarast. Kram från Skåne.

Anhörig

8 september 2015 18:57

Jag uppskattar dina ord.

 

Mia

13 september 2015 14:22

Någon förändring var det ju dags för, i annat fall tror jag ni snart hade varit två som hade behövt vård. Du tog ett oväntat beslut, för mig, men känns det rätt för dig - så är det förstås rätt!

Många är så rädda för omgivningens tankar i hur vi beter oss och därför gör saker vi inte själva egentligen inte vill. Jag tycker du är stark och modig, som någon skrev tidigare, som går den väg du själv vill.

http://miatankar.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...