Att jag inte skriver så mycket nu, beror inte på att inget händer. Snarare att det som händer är för jobbigt att skriva om, men jag ska försöka.

Den ständiga nedåtgående spiralen fortsätter i samma takt som tidigare. T blir hela tiden sämre Ibland känns det som det stannat upp, men så märker jag att något har försämrats. Det kan vara någon liten upptäckt, som sen inte märks på ett tag; men så återkommer det igen – flera gånger – och jag inser att det faktiskt har gått utför ytterligare en liten bit.

Hans paranoida tendenser har ökat. I förgår hände det två gånger. Först var han uppe och drog i min sovrumsdörr, när jag sov middag inför nattens jobb. Senare, när jag gått ut med hunden, hittade jag honom först inte, sen gick jag upp på övervåningen och där i mitt rum, var han och letade i garderoberna. När jag kom in och frågade vad han letade efter, svarande han efter en viss möda: ”Mannen”. Sen böjde han sig ner och tittade under min säng. Jag känner då en stor uppgivenhet. Vad ska jag göra? Hur jag än gör, så tror han ju att jag har en hemlig älskare på övervåningen. Jag skulle lika gärna kunna ha én där (skulle inte vara så dumt egentligen), jag är ju ändå dömd i förväg.

I dag kom elektrikern, som skulle fixa med kopplingen till avloppspumpen. Jag såg T vanka runt och titta ut efter hantverkarn, som stod där ute vid avloppsbrunnen bakom huset. Själv skulle jag iväg till jobbet, men tvekade att lämna elektrikern och T ensamma. Jag visste inte hur jag skulle förklara att min man är paranoid. Hur förklarar man det för en främling, utan att han tror att han besöker ett dårhus?

Mitt tålamod med T är i stort sett slut och jag skäms. Hans eviga dräll med kiss och bajs äcklar mig, även om jag vet att han inte kan hjälpa det. Jag inser då att jag inte är bra för honom. Jag har inget mer att ge, jag är mest irriterad och till och med elak. Säger saker som jag skäms för efteråt. Och han bara ler – småflabbar – skulle man kunna kalla det. Detta eviga, dumma småskratt i alla sammanhang gör mig galen. T behöver någon som orkar. Någon som kan gå hem och koppla av från honom efter en dag tillsammans.

När T´s bror hälsade på nyligen satt vi och pratade om hur det är med T. Då hör jag mig själv säga: ”Jag vill inte leva så här!” Ibland behöver man höra sig själv säga saker, som man inte visste att man tänker. Det var då det slog mig: Jag vill inte vara gift med en man, jag inte älskar längre. Den insikten har fått mig att bestämma mig för att söka skilsmässa. Vad det kommer att leda till vet jag inte, men det känns rätt att göra så. Jag tog upp saken med T, då han var i en ”klar” period. Först sa han ”ok”, men sen när jag skaffat alla papper och han skulle skriva på, så vägrade han kategoriskt. Jag har försökt att förklara och att få honom att förstå, men nej. I går skickade jag en stämningsansökan till tingsrätten. Det är så man får göra, när den ena parten vägrar. Nu är det i gång! Jag vet inte hur lång tid det tar; men det spelar mindre roll. Det känns bara så rätt.