Som vanligt sov T till fram åt 10 – 10:30. Han åt sin frukost och drack sitt the, helt enligt rutinerna. Jag pysslade med mitt. Plötslig stod han klädd i stadsklädsel – jeans och skjorta – annars brukar det vara någon form av overallbyxor och T-shirt. Han hade plånboken i handen och tittade förväntningsfullt på mig.

–        Ska vi åka nu?

–        Vart då???

–        Till Slite.

–        Varför då?

–        För att köpa vaniljsås.

–        Nä, varför tror du det?

Allt detta sa han med sina talsvårigheter och det tog ett tag innan allt var sagt. Han såg plötslig lite slokörad ut, som om jag kommit på honom med något skamligt.

–        Jag trodde vi skulle göra det.

–        Varför i hela friden då?

–        Nä, jag vet inte.

Nu såg han ut att skämmas. Han hade nog fått för sig det, men det hade vi inte pratat om alls.

–        Varför fick du för dig att vi skulle åka till Slite?

–        Asch, det var något jag drömde.

Nä, det tror jag inte, jag tror det är en del av din väg in i demensen. Men det tänkte jag bara, det sa jag inte.