Nyligen satta jag mig ner och radade upp alla skäl för att jag inte ville ha hemtjänst. I går ringde jag sociala myndigheterna  och begärde hemtjänst, idag ringde en biståndsbedömarea och bestämde ett hembesök till på fredag. Här går det undan med tvära kast.

Nu är det egentligen inte så, att jag vill ha hemtjänst - inte på vanligt vis, så där varje dag; men eftersom T inte äter om jag inte, mer eller mindre, serverar maten framför honom, så tvivlar jag på att han klarar sig själv om jag åker och hälsar på barn och barnbarn på fastlandet i flersa dagar. I går hade jag gjort en gryta med ytterfilé och kokt potatis därtill, så det var klart till jag skulle åka till jobbet; men när jag tittade i kylen nu på morgonen hade han inte rört det. Så för att vara säker på att han får i sig ordentligt med mat, måste någon titta till honom, när jag är borta.

Förra året, när vi flyttade hit, var min plan att åka upp till fastlandet ungefär 1 gång/månad; men jag har inte kunnat lämna honom flera dagar, utan att känna mig orolig. Min anhörigstödjare har dessutom tjatat (på ett vänligt sätt förståss), att jag ska börja ta emot hjälp. Nåväl, jag får väl ge mig - för T´s skuld.