Jag har varit en vecka på fastlandet och hjälpt barnen med barnbarnen. Ett kärt göromål.

I dag, på min dagliga morgonpromenad med hunden, stannade en bil intill mig. Det var grannen lite längre bort, som vi inte har haft så mycket kontakt med än så länge. Hon berättade att i lördags kväll, när de åkte hem i mörkret, upptäckte de maken sittande vid en buske intill vägkanten i skogen. De hade då tagit honom med sig i bilen. Som tur var hade de en cykelhållare bak på bilen, där de kunde ha cykeln också. Jag tackade henne och berättade om Ts sjukdom. De måste ju ha förstått att han inte är riktigt frisk, om inte för hans misslyckade tur i skogen, så för att han har så svårt att tala.

Undrar vad som hänt, om de inte hittat honom där? Han kanske bara hade suttit och tagit igen sig en stund och sen cyklat hem. Eller så hade han suttit där, somnat och/eller blivit kall och sen...

 

Ingrid

13 november 2014 11:39

Vilken tur att dina grannar fick se honom och brydde sig. Det är minsann inte alla som gör det.
Kram, Ingrid

http://stenstugu.com/wp

 

Oslofru

13 november 2014 14:29

Ojdå så tokigt. :P

http://www.oslofru.com

 

ann

20 januari 2015 18:04

Med den diagnosen som din man har så hade jag begärt mer hjälp. Exempelvis dagverksamhet och i de fall då du ska vara borta en längre tid då kan man begära korttidsboende. Verkar inte lämpligt att han lämnas ensam under en hel vecka. Som närstående till en person med demensdiagnos ska man ta all hjälp man kan få för att inte själv ska gå under.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...