Direktlänk till inlägg 13 mars 2015

God människa?

Av Anhörig - 13 mars 2015 08:24

 


I går kväll såg jag ett program på teve om ett par, där mannen hade fått ALS. Man fick följa dem några år av sjukdomen, och in i döden för hans del. Kvinnan var så där underbart omhändertagande. Med humor, kärlek och stor kroppslig ömhet, tog hon hand om sin sjuka make.  Precis så där skulle jag vilja vara.


Men det går inte, det är inte jag. Jag har inte alls samma tålamod. Kanske för att min man inte är med i själen, han är inte den jag en gång gifte mig med. Men kan jag skylla på det?


Den kroppsliga kärlek är för länge sedan saligen insomnad. Jag klara inte av hans totala brist på hygien och dubbla inkontinens. Jag är en skapligt bra sjuksköterska, men jag klara inte att ta hand om min egen man på ett kärleksfullt och självuppoffrande sätt. Jag är en riktig kärring – en häxa – fast alla tror att jag är så snäll och god. Ett helgon? Nä, långt ifrån.


 
ANNONS
 
Ingen bild

ingabritt jormelius

13 mars 2015 11:13

Näää du är inte kärring eller häxa, du är bara helt mänsklig. Tror det är svårt att vara ömt onhändertagande när det bara är skalet kvar av den människan man en gång gifte sig med. När språket och kroppsliga kontakten försvinner blir det svårt. Jag hade oxå jättesvårt med den bristande hygienen. Dom blir en annan personlighet. Så snälla känn dig inte ragatig för du gör ett toppen jobb och T uppskattar det även om det inte visas. Kram från en som förstår hur du menar. Been there done that.

Anhörig

13 mars 2015 20:01

Så skönt att läsa!

 
znogge

znogge

13 mars 2015 12:34

Men den vårdande uppgiften som du får med din man tycker jag egentligen att någon annan skulle göra. Men visst, då blir man beroende av att ha hemtjänsten på täta besök... Förstår mer än väl att det är en tung situation och att ett soligt leende kan vara mycket långt borta.

http://znogge.wordpress.com

Anhörig

13 mars 2015 20:06

Ja, det är ju just så. Och så vill jag ha ett hem, där inga utomstående kommer o går ständigt.

 
Stella

Stella

13 mars 2015 12:59

Du gör ditt bästa. Och alla är vi olika. Så se inte ner på dig själv. Man kan inte vara bra på allt. Trots allt bor din man i sitt hem fortfarande och det är väl du som gör det möjligt. Du är duktig! Du är snäll! Se det ur mitt perspektiv, så ska du se att du inte alls är nån elak häxa. Och som jag ser det kan du väl tänka på ett vårdboende? Jag menar, jag är ju klar i huvet fortfarande, och har diskuterat detta med min man, och planerat framtiden. Så det är inget nederlag att inte orka och välja vårdboende. Har en väninna som gått igenom sak som du och det blev ett bättre liv för dom bägge när hennes man flyttade in på ett vårdboende. Så tänk tanken.
Lite rörig kommentar, tråkigt, du har det ju redan jobbigt och så ska du försöka reda ut vad jag säger.
Allt gott till er!

http://narganget.wordpress.com

Anhörig

13 mars 2015 19:48

Såga inte dina kommentarer, jag uppskattar dem verkligen och jag tycker du är otrolig stark!

 
Ingrid

Ingrid

13 mars 2015 13:38

Är du inte lite för hård mot dig själv nu? Vad man ser på tv speglar nog inte alltid sanningen och några änglar finns det inte här på jorden. Att trötthet, både fysisk och psykisk, gör att man tappar ork och tålamod är nog bara mänskligt.
Varm kram, Ingrid

http://stenstugu.com/wp

Anhörig

13 mars 2015 20:03

Tack Ingrid, det värmer ska du veta.

 
Julia

Julia

13 mars 2015 16:22

Du ÄR en jättebra sjuksköterska, men jag tror att när ens make blir sjuk blir allting alldeles för nära.
När du går ifrån jobbet, kan du hänga in den, som din vita (?) rock och glömma allt till nästa arbetspass.
Men det går tyvärr inte med ens närmaste = livskamrat.
Tänker på dig!

Kram
/Julia

http://hjuliahullerombuller.blogspot.se

Anhörig

13 mars 2015 20:02

Skönt att få förståelse och förlåtelse. Tack!

 
Ingen bild

Mig

13 mars 2015 18:56

Mina tankar går till dig! Kram från en främling

Anhörig

13 mars 2015 20:01

Tack!

 
Ingen bild

Skånskan

14 mars 2015 11:53

Snälla du ! Jag jobbar som anhörigstödjare och med personer med demenssjukdomar och ser bakom fasaden hur folk har det. Du är absolut ingen häxa !! Tvärtom skulle fler anhöriga vara så medvetna och ärliga som du är. Det är ingen dans på rosor att vara anhörigvårdare och jag tycker du dömer dig själv alldeles för hårt. DU måste få leva ditt liv även om din make drabbats av sjukdom. Ta mer hjälp när du känner dig mogen för det.
Styrkekram till dig från Skåne.

Anhörig

14 mars 2015 17:33

jag både vill ha hjälp - och inte. Usch, va svårt det här är. Men tack!

 
Åke

Åke

14 mars 2015 15:35

Jag grejade inte min far. Han jobbade inte när han fyllde 50, mor köpte sedermera ett stort hus, jag hyrde av henne på övervåningen för mig själv. Det var ett mindre hyreshus med tre lägenheter. Jag hade 120 kvm. Han kanske var 55 när vi flyttade in där... Jag skulle passa han ibland för han var på sk. dagvård tills kl 16-17 tiden... Jag hade mycket svårt att hjälpa mor, min egen far jag sett så mycket upp till... Mor jobbade oftast till 18:30 tiden... Oj vad svårt det var! Idag kanske jag sett annorlunda på saken... Med jag var endast 27-28 år då... Min mellanbror tog ett mycket större ansvar som bodde längst ned i huset, han ställde upp 100 % men det hände ju ibland att han skulle någonstans... Jag fördömer inte dig. Vad jag vill mena är att man själv måste få välja vad man klarar av. Du själv vet bäst med/om din livskamrat.

http://www.nacka144.se

Anhörig

14 mars 2015 17:32

Jo, jag märker ju att det är många som har liknande upplevelser. Men ack så svåra beslut.

 
Åke

Åke

14 mars 2015 18:51

Visst är det svåra beslut. Men ingen ska fördömma dig. Min mor blev det prat om: Hur orkar du? Varför gör du si och så? Oj vad ledsen hon blev många gånger... Mor har inte förlåtigt några än som inte hälsade på far.
Man ska först sitta i den situationen själv ang. vårda nära anhörig. Spelar ingen roll hur mycket utbildning man har inom sjukvården då... När det händer en själv? Då får man ta ställning. Jag stod bredvid och såg på två partner där en tynade bort och den andre gav 100 % trygghet.

http://www.nacka144.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - Tisdag 20 feb 14:47


  Denna ros är salutogen - den har överlevt vintern   Jag sitter och lyssnar på Söndagarna med Stina Wolter som sändes i söndags. Stefan Jansson är anhörig, make, till Viveka, som fick en stroke för några år sedan. Hon bor kvar hemma med hjälp...

Av Anhörig - Måndag 22 jan 09:06


    Långsamt blir T sämre (så många gånger jag skrivit och sagt detta), inte så det märks från vecka till vecka. Från månad till månad då? Det blir svårare att se förändringar, när det inte finns så mycket funktion kvar. Men jag brukar jämföra f...

Av Anhörig - 29 november 2017 19:28


När jag i dag hälsade på T, låg han på sängen. Han låg där som en fisk uppspolad på stranden av en svallvåg. Han kan knappt vända sig av egen kraft. Han ligger inte stilla, utan plockar planlöst med filt eller kudde.   Jag sitter bredvid sängen o...

Av Anhörig - 20 november 2017 09:45


    Med T är det ganska sorgligt faktiskt.   Han kan inte stå eller knappt ens hålla sig upprätt i en rullstol av egen kraft. Höger sida är ganska spastisk handen och foten är stel och förvriden. Han känner inte igen mig eller någon annan so...

Av Anhörig - 31 oktober 2017 08:03


  Det här är jag   T är som vanligt sämre; men just nu sämre än vanligt. Han har problem med högra ögat, det är rött och svullet. Han var akut till en ögonläkare på lasarettet i förra veckan. Tyvärr förstår han inte att han ska undersökas och ...

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Mars 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se