Förra veckan var det ”Anhörigveckan” här i Sverige. Jag försökte vara med på olika aktiviteter en hel del, bl a såg jag filmen ”Stil Alice”, som skildrar en kvinnas insjuknande i Alzheimer. Den var mycket gripande, tycker jag, trots att det inte är samma sjukdom vi är drabbade av, så fanns många beröringspunkter.

I torsdags träffade jag äntligen en delgivningsperson och vi gick tillsammans till T på boendet för att lämna över stämningen till honom. Han bara log och log och log. Undrar hur mycket han egentligen begriper?

 Dagen efter ringde Tingsrätten till mig för att diskutera, hur vi skulle göra för att överlämna stämningen och det gick snart upp för mig, att de på Tingsrätten inte visste att stämningen redan var överlämnad. Lite märkligt hur den ena inte vet vad den andra gör.

Men strunt samma - jag ligger nu officiellt i skilsmässa. Visserligen blev betänketiden fördröjd med drygt en månad. Spelar roll, jag har egentligen inte bråttom. Jag vill bara inte vara gift med en person, som jag tvättar i rumpan och byter blöjor på; men har jag gjort det nu det senaste året, så kan jag väl fortsätta ett litet tag till. T är för mig numera en person som jag i princip jobbar gratis som hemsamarit åt. Jag vill inte att han ska röra mig. Han tvättar inte sina händer, när han hållit på med sina blöjor och jag tycker att han luktar illa. Jag har inga sexuella känslor för honom. Jag får inte ihop erotik med omvårdnad. Det går bara inte, trots jag lovat ”i nöd och lust”. Känslor är inget man kan tvinga sig till, inget man kan låtsas. Än så länge har jag många roliga, dyrbara och kära minnen kvar av vårt liv tillsammans; men om jag tvingas fortsätta, så förvandlas allt det positiva dessvärre bara till negativa känslor. Jag hoppas att vi ska slippa detta, att jag senare ska kunna tänka på vårt liv tillsammans med glädje.